"... och så aids, förstås"

Depressionen glider undan, världen återfår sin glans och människorna jag möter är bara fantastiska. Julen nalkas; hemmet pyntas, brända mandlar tillverkas på spisen, pepparkaksdegen ligger på kylning, det ska pysslas, stökas och så aids förstås. Idag är det internationella aidsdagen, World Aids Day. Jag vet att vi vet. Efter de omfattande kampanjer som skedde kring hiv och aids under tidigare decennier kan det kännas som en onödig påminnelse. Men ändå sprider sig hiv fortfarande. Riskgrupper är inget att räkna med längre, nu kan vem som helst drabbas. Och gör det också. Det är två praktiska saker som kan skydda dig mot hiv: att använda kondom och att inte dela spruta med någon. Men det som verkligen skyddar mot smittan talas det inte lika högt om, att man är rädd om sig själv och vågar ställa krav. Att man tycker att man själv är värd att värna om. Samhällets normer och förväntningar är en annan källa till ökad spridning, kvinnor förväntas vara sexuellt passiva och därmed tar de sig inte rätten att skydda sig. Många män som har sex med män utsätter sig för högre risker på grund av verklig eller förväntad homofobi. Jämställdhet mellan könen är en faktor när det gäller att stoppa spridningen av hiv. Som kvinna i ett land där mannen har makten kan du inte skydda dig mot hiv. Förutom information om hur man undviker att bli smittad gav också informationskampanjerna mot aids något annat. En ihållande skräck mot de som smittats. Den rädslan gör fortfarande att de flesta hivpositiva inte vill eller törs berätta för sin omgivning att de är smittade. Att ständigt vara på sin vakt och att inte kunna säga som det är, att inte kunna dela sin livssituation med andra tar mycket energi och leder till utanförskap och känslan av en hemlighet som är tung att bära. Vill vi stoppa epidemin måste vi våga tala om den, det är tystnaden som dödar. Vi vet att i de länder som förnekar att de över huvud taget har hivsmittade ökar spridningen lavinartat. Varje år över hela världen uppmärksammas hiv/aids den 1 december. I år är temat hivsmittade och de fördomar som följer i infektionens spår. Vi har känt till fenomenet i ett kvarts sekel och mycket har hänt. Idag är det inte en fråga om liv eller död, utan snarare om att leva ett fullgott liv i många år, det är möjligt att skaffa barn, både för män och kvinnor med hiv, utan att barnen smittas. Men fördomarna lever kvar och hivpositiva stigmatiseras. I Norrköping går ett fackeltåg längs Drottninggatan till St Olai kyrka i en manifestation för Norrköpings och världens hiv/aidsdrabbade ikväll. Det är en vacker kväll med ljuständning, Arbiskören och personliga betraktelser. Manifestationen är en påminnelse om att det här är en fråga som rör oss alla. Det är inte vi och dom, det handlar om oss.

"... och så aids, förstås"

När första advent passerat blir staden så vacker. Månaderna innan har jag bara sett kala, kalla grenar, grå himmel, trista, våta trottoarer och dystra ansikten. Och så plötsligt en dag förbyts allt grå i en explosion av ljus. Ljus överallt, i alla former och färger.