- Jag älskar att forska i det som händer mellan människor...

Om två veckor är det premiär på amerikanen Edward Albees (född 1928) familjedrama. Två par, en inneboende syster, en dotter. De är personerna i Balansgång, pjäsen som Albee skrev på 60-talet. Inbjuden regissör är Björn Melander. Mannen bakom många av den här sortens pjäser med författare Ibsen, Strindberg, Tjechov och många Lars Norén, bland annat Personkrets i Norge. Från scener som Dramaten och andra teatrar i Stockholm och Göteborg, mycket tv-teater därtill.
Så har han träffat Albee också, i New York.

- Det blev lite dispyt för han uppfattade att jag hade ändrat lite ute i kanten på något han gjort. Han var så upprörd att jag till och med nämndes i hans biografi av den anledningen! Det är lite kul ... Fast jag har fått höra att jag är förlåten nu!
Björn Melander pratar snabbt och lågt, om dramatik, om att analysera texter, om hur man måste hitta de rätta svenska orden, om hur underbart det är att arbeta med en så bra ensemble som den han träffat på här - vid sitt första jobb i Norrköping.
- Det är en ynnest att få arbeta så här, med samtal hela tiden, om varför vi lever, varför vi gör som som gör, hur vi är mot varandra ja, alltså om existentiella frågor.
Människan har ju inte förändrat sig, säger han. I antikens dramer finns det grundläggande för den moderna dramatiken, den som beskriver det mänskliga psyket, en text med skrivna koder. Det är därför vi kan spela dem.
- Dramatiken ligger nära poesin på det sättet, säger han, man läser den som koder till mänskligt beteende, men för oss på scenen gäller att få fram det som ligger under den där toppen på isberget, det som är texten. De känslor som allt handlar om.
Så tar hans förtjusning över igen:
- Åh! Det finns inget som är mer intressant! Jag får inte nog av det, våra samtal ... Det är en ynnest att få arbeta på det här sättet!

I pjäsen vars originaltitel är Delicate Balance, får det ena paret (Leif Magnusson och Mona Lundgren) hem sin dotter som har skilt sig för fjärde gången. Till hushållet hör också en alkoholiserad svägerska som är inneboende och så finns där ett vänpar. Bäddat för Albee-dramatik alltså, av liknande slag som vi till exempel känner Norén.

- Egentligen har jag inte så mycket till övers för det amerikanska, jag tycker det är hemskt nu med all nationalistisk eufori, men det här är något annat.
Edward Albee var fosterbarn, hans fosterfar var son till en rik vaudevilleägare. Pappan var en playboy och kvinnan han gifte sig med tog detta fosterbarn, Edward. Det är om den här familjen, alltid densamma, Albee skriver.
- Jag tycker mycket om hans speciella sätt att bygga en historia, säger Melander. Han har en del lustiga figurer, men han har mycket sorg i sig. Hans tre bästa pjäser är den här som heter Delicate Balance, Virginia Wolff som kom senare och Tre långa kvinnor som jag gjorde med Margareta Krook på Dramaten. Mycket spännande.
Albee har också, bland annat skrivit Zoo Story som har spelats på Östgöta-scenen.

- Han skriver ju om familjen på gott och ont. Det handlar inte alls om elaka människor, men om hur de är oförmögna, kommer till korta, allt är logiskt och fullkomligt trovärdigt, tja, lysande. En mycket rik berättelse.
Texten har ensemblen arbetat fram efter en översättning där Björns textanalys ligger till grund.
- Man måste känna efter, att det låter rätt. Det finns så mycket som kan bli fel och tynga översatta texter. Men det är en del av arbetet, det är så vi tränger in i den, fördjupar förståelsen.
Björn Melander säger att han ska göra sin uppsättning så ren som möjligt, den ska vara placerad i vår tid och, som han ser det, handla om våra rädslor.