Knitting Peace är en succéföreställning som har fått publik och kritiker att både jubla och börja sticka runt om i Europa. Man kan inte annat än att instämma i hyllningskören.
Cirkus Cirkör har lösgjort sig från gammelcirkusens nät. Lämnat yta, maximalism och grälla färger. Det Cirkus Cirkör gör med sin scenkonst är att skapa en andlöst vacker väv av kropp, känsla och tanke. Föreställningen handlar om långt mer än hisnande cirkuskonster och tekniska uppvisningar, även om skicklighet i artisteriet är en självklar grundbult.
Scenografin går nästan helt i vitt och består av inbjudande och mjukt garntrassel, nät, linor och stickningar. Det är en hemvävd och magisk värld, både konkret och abstrakt, fylld av symboler och överraskningar. Små garnnystan rullar märkligt över golvet – stora klotformade nystan visa sig innehålla en cirkusartist, smidig som en katt.
På Stora teaterns scen är vi vana att se skådespelare på scengolvet. Men nycirkusartisterna begränsar sig inte till golvet. De står på händer högt ovanför scenen, klättrar och kastar sig genom luften med hjälp av linor, rep, tyg och nät.
Det magiska scenrummet öppnar dörren mot våra inre, och har stor hjälp av kraften i musiken för att skapa en känsloladdad stämning och nerv. Multi-instrumentalisten Olof Göthlin imponerar stort. Han spelar fiol, synt, charango, sjunger suggestivt och kvider om vartannat. Musiken, komponerad av Samuel "Loop Tok" Andersson, driver på, piskar upp, samlar, svävar, lugnar och andas ut. Även artisten Alexander WeibelWeibel spelar fiol – samtidigt som han balanserar på bollnystan och cyklar på lina!
Att lyfta ut något enstaka nummer gör sig inte så lätt, men ett starkt inslag är när trapetsartisten Matleena Laine klättrar på en repstege – där pinne för pinne dras bort. Det påminner om en stressframkallad mardröm, där livet hänger på en skör tråd.
Även Nathalie Bertholios uppvisning i en snurrande ring fastnar i minnet. Det är kanske en blinkning till konsthistorien och Leonardo da Vincis bild av en människa inskriven i en cirkel. Det var en studie av kroppens proportioner – men Nathalies nummer lämnar mig istället i en djup förundran över kroppens kapacitet. Gränsen för det genomförbara tänjs. Tyngdlagar tycks vara till för andra.
Men liksom maskorna i en stickning, eller länkarna i en kedja, är helheten viktigare än de enskilda insatserna. Helheten bygger en värld, där det omöjliga är möjligt – och en sådan övertygelse kan behövas i en strävan mot fred. En röd tråd i Knitting Peace är just människors strävan. Önskningar och drömmar får röst och kropp. Cirkusnumren påminner om performanceakter som kan tolkas och upplevas olika. Ingen har tolkningsföreträde, det måste få vara en personlig och känslomässig upplevelse. Därför ska man inte orda för mycket. Orden blir dessutom platta och räcker inte heller till för Cirkus Cirkörs makalöst häftiga föreställning. Men det känns lite som det mjuka garnet snuddar vid min själ.
Och kanske inte bara vid min, förresten. Publiken avslutade med stående ovationer – öronbedövande jubel, tjoanden, bravo-rop och visslingar som nästan spräckte trumhinnorna. Det var välförtjänt.