När solen, till slut, bestämde sig för att gå upp också på söndagen och skickade hem de sista besökarna från Bråvalla för gott (?) gråter mitt hjärta över en förlorad festival och en sorgsen stad. Det var ju inte så här det skulle sluta, när Plura Jonsson och hans Eldkvarn öppnade med Vår lilla stad vid lunchtid det allra första året torsdagen den 27 juni 2013.
Vi bjöd in alla med orden kom natt och dag – du är välkommen hit till vår lilla stad för att stjäla en rad ur hela festivalens första låt.
Drygt 250 000 människor kom under de här fem åren med kärlek, passion och glädje och skapade en ny tid för den gamla flygflottiljen F 13 och Norrköping.
Jag har varit glad, lycklig och stolt så många av dagarna.
Jag är ledsen och förbannad nu.
Ledsen för de kvinnor, som inte fått le, leva och leka i festivalens glädje.
Förbannad på de ynkliga män, som begått dessa vidriga övergrepp.
Folkert Koopmans, som arrangerat konserter och festivaler i hela sitt liv, fick helt enkelt nog av de senaste händelserna, när han vaknade i lördags morse och blåste av allt 2018. Han hade, den kanske lever än, en plan och en dröm för Bråvalla. Vi pratade mycket om det under en promenad på ett ännu öde flygfält tidigare i våras, men var den är i dag vet bara Koopmans själv.
De här raderna skulle egentligen bara ha handlat om Drottningarna av Bråvalla, men Miss Li hann knappt inleda lördagens kvinnliga stjärnglans med Miriam Bryant, Linnea Henriksson, Rebecca & Fiona, Ellie Goulding och Little Jinder förrän nyheten med rubriken Inget Bråvalla 2018 släckte min dator och drog ur glädjekontakten totalt. Jag tittade lite försiktigt över min skärm och trodde någon skämtade, men det var det inte.
Det var på riktigt.
Vårt gamla flygfält kommer stå öde nästa sommar och fundera över festivalen, som försvann och lämnade gräset att växa fritt de sista dagarna i juni istället för att vara mark för Sveriges största festival.
Bråvallafestivalen fick en flygande start 2013 och lyfte på ett imponerade sätt, men någonstans på vägen tappade man oroväckande snabbt bort känslan av olika skäl. Jag vet dock inte riktigt när, var och varför... Festivalen tog sig dock igenom spårvagnsstrejk, ösregn, blixtnedslag, toalettkaos, städhaveri, betalproblem och långa köer, men våldtäkter, sexuella ofredanden, stölder, otrygghet och misshandel blev avgörande för det där dramatiska beslutet.
Det finns inte det minsta utrymme för det i konkurrensens namn. Det är klart det här påverkar i kampen för ekonomi och överlevnad, där arrangören av Bråvalla bara i år ställdes mot Coldplay på Ullevi och Guns N´Roses på Friends Arena i samma vecka. Jag vill inte, snarare jag vägrar, tro att beslutet att lägga ner Bråvallafestivalen egentligen handlar om rent ekonomiska skäl och orsaker. Det finns inte.
Det finns en klausul i det tio år långa avtalet, som skrevs 2015, mellan FKP Scorpio och kommunen. Den ger arrangören en möjlighet att hoppa över ett år. Jag tvivlar på om någon ens funderade över det då, men i dag är det fakta. Jag vill tro och hoppas det här året ger FKP Scorpio en chans att landa, vårda såren, ta ett djupt andetag och komma tillbaka med nya krafter inför sommaren 2019.
Lördagens besked är ett allvarligt bakslag för Norrköping i sin strävan mot en tydlig plats på kartan och titeln Musikhuvudstaden. Vi har dock så mycket större bekymmer och utmaningar vi måste möta, lösa och våga ta än just den resan just nu. Kommunen, där du och jag lever och är, står allvarligt på knä, men är inte knockat och kan resa sig från den här smällen också.
Man klarar det inte ensamt.
Ansvaret för att ta tillbaka vår, som är ett nyckelord för framtiden, förlorade festival och putsa till vårt skamfilade rykte faller på alla.
FKP Scorpio måste bara ge Norrköping en chans till.
LÄS TIDIGARE ARTIKLAR: