Det finns en scen från Tove Janssons genombrottsbok som har etsat sig fast i mig. I Trollkarlens hatt (1948) vankar Hemulen av och an i svårmod, och Mumintrollet och Snorkfröken antar att han måste ha blivit av med ett feltryck. Problemet visar sig istället vara att ingenting saknas i hans frimärkssamling längre – den är fullständig.
Mumintrollet förstår till slut problemet: ”Du är inte samlare längre, du är bara ägare, och det är inte alls så roligt”, säger han. Lösningen blir att Hemulen måste hitta något nytt att samla på.
Ända sedan jag var liten har min mamma varnat mig för mina samlartendenser. ”Du kan inte spara på allt!” har hon sagt, och velat att jag ska sortera och välja ut vad som kan gå vidare till någon ny ägare – typ någon yngre kusin eller insamling. Men jag har oftast varit motvillig, fäst mig vid mina saker väldigt starkt. Ja, tänkt att de visst kan komma till användning någon gång…
Vissa grejor har ju faktiskt ett visst nostalgiskt värde också. Som gamla bokmärkes-, klistermärkes- eller pokemonkortssamlingar.
Minns ni Pokémonhypen? Det kanske bara är vi 90-talister som gör. Ni lite äldre kanske tänker mer på filmstjärnekort.
Var det inte väldigt mycket Hello Kitty i butikerna för ett tag sedan förresten? Och Harry Potter. Senast förra sommaren hade vi ju utställningen här i Värmekyrkan. Så många prylar som tillkommit vid sidan av filmerna, som dessutom är bokbaserade! Idag finns så många världar att nörda in sig i.
En värld som jag har kommit att falla lite extra för är just mumintrollens. Det började för inte så länge sedan, jag läste en sommarkurs i barnlitteratur. Så bara råkade jag hamna i Helsingfors och gå på konstmuseet Ateneum, där de hade Tove Jansson-utställning.
Hundraårsjubileet var ju förra året, hundra år sedan hon föddes. Och i år är det dags att fira Mumintrollet självt – som fyller hela 70 år!
Jag har sett via nätet att de kommer sätta upp en muminbalett i Finland. Fatta det! Balettdansöser som brukar vara så graciösa, smidiga och smala – och mumintrollen som är så runda, klumpiga och gulliga. Vilken kombination!
Via nätet har jag också fattat hur många muminmuggssamlare det faktiskt finns. De flesta är fullvuxna människor, som den där kvinnan som stoppade mig på stan en dag, för att hon såg att jag hade en muminreflex. Själv hade hon en mjuk Lilla My på ryggan.
Jag undrar om det inte är lite det som egentligen är grejen med samlandet – gemenskapen och att ha något att längta till.
En överfull lägenhet kan bara bli en bieffekt.