Nyligen bjöds Norrköpingsborna på en ovanlig utomhusbiovisning på Chamberts plats. Filmen ”Grease” från 1978 visades och besökarna kunde sjunga med i låtarna. Fenomenet är inte nytt men här hemma sker det inte direkt varje vecka. Väldigt rolig idé, tänkte jag. Min andra tanke gick till ”Grease” som film och musikal. Jag medger att musiken, det vill säga melodierna, är medryckande och underhållande. Färgrikedomen höjer förnöjelsen. Innan du hinner tänka igenom kan ”Grease” till och med framstå som en bra film.
Men det är dags att vi pratar om elefanten i biosalongen, rummet, överallt. ”Grease” är helt vansinnig och saknar minsta spår av förnuft. Jag kommer ihåg första gången historien kom in i min värld. Det var mellanstadiet och vi fick se högstadieelever framträda musikalen. När berättelsen var slut var jag osäker på om jag sett vad jag hade sett. Men det var som om jag vore med i historien om kejsarens nya kläder. För alla andra tyckte den var så bra. Själv stod jag helt oförstående. Visst, det var ett skickligt uppträdande. Vi som gick i femte klass gick dock på en musikal med sensmoralen ”Om du ändrar dig till det andra vill att du ska vara så kommer pojkar att tycka om dig. Kom ihåg att det är viktigt att pojkar tycker om dig. När de gör det blir allt bra”.
Redan då kändes det märkligt att vara på en skolsanktionerad tillställning som sa just så till oss. Känslan har stärkts genom åren.
Fortfarande som vuxen möter jag sällan på kritik mot filmen vilket är vad den förtjänar. Visst är John Travoltas dans och sång ganska irrelevanta när filmen försöker berätta att vi inte duger? Eller att vi måste spela med i ett oönskat socialt spel.
Det är inte bara sensmoralen som stinker. Hela upplägget har logiska svagheter. Exempelvis, Sandy och Danny har en sommarromans och sedan ska hon resa hem till Australien med sin familj. Av någon oförklarlig orsak bestämmer sig föräldrarna för att stanna i USA trots allt. Vi behöver inte gräva ner oss i att ett så pass stort livsbeslut inte sker så pass spontant. Vad som händer därefter är att Sandy börjar i samma skola och ingen av dem vet om det. För att denna otroliga kärlekshistoria ledde ändå inte till att Sandy kontaktade sin kille för att berätta den förmodade glada nyheten.
När Danny återberättar romanshistorien frågar hans kompisar sjungande om hon gjorde motstånd innan akten fullbordades. Våldtäktskultur eller vad? Det är knappast kritik eller analys som pågår när de förtjust undrar om erövringen krävde kamp.
När vi kommer till den mest osmakliga delen då Sandy ändrar sig totalt, från oskuldsfull till svartklädd tuffing, för att få killen att gilla henne då blir det än värre. Sandy har inte bara ändrat sin stil, hon har ändrat hela sin personlighet. Bytt intressen och röker som ett skorsten. Danny är överförtjust. Själv hade jag önskat att Danny letat upp någon lik sig själv likaså Sandy. Eller att ingen bemödat sig att göra en sådan galen film.