”Är inte tillvaron ganska absurd ibland?” Det är min pojkvän som frågar. Jag undrar vad han menar, och han fortsätter:
”Här ligger vi i en mjuk säng och kramas, på en jord som roterar hundratusen kilometer i timmen runt en sol som håller på att explodera för att en dag slockna.”
Oj! Djupa tankar.
En absurd tillvaro – i min säng.
Det kan man ju se på flera sätt. Min första spontana tanke när han säger det är att alla inte ens har en mjuk säng.
På andra ställen på jorden törstar folk ihjäl – eller slår ihjäl varandra. Och medan de kämpar för sina liv ligger vi här – i en mjuk säng i ett lugnt kvarter där solen skiner utanför fönstret där fåglarna också kvittrar.
Och vi är för lata för att gå ut, för trötta utan anledning. Festade inte ens på valborg. Stannade hemma och tittade på film som jag till råga på allt somnade till. Som vanligt.
Och nu är det första maj – säkert händer det saker i stan. Vi borde gå ut och kolla.
”Men det är ju flera miljarder år kvar tills solen ska slockna”, är allt jag får fram. Jag tänker att det ju åtminstone inte är som om vi kommer explodera samtidigt som vi ligger här i sängen och kramas. Det slipper vi.
Men en absurd tillvaro – absolut. ”Tänk vad små vi är ändå”, säger jag.
”Jämfört med en atom är vi jättestora”, menar han.
Och jag gäspar. ”Ska vi gå ut och dricka kaffe någonstans?” Ja, det gör vi.
Vi kommer ut lagom till paraden av gamla bilar som visar upp sig för Norrköpings alla nyfikna. De är många – jag menar de nyfikna. Bilarna också i och för sig. Och visst att de är snygga, men jag undrar ändå för mig själv om folk verkligen är så intresserade. Av gamla bilar, alltså. Eller finns det helt enkelt för lite i stan att samlas kring?
En vithårig gubbe med solglasögon lutar sig ut över fönstret i sin bil. Han skriker till en mörk kille som går ensam på gatan: ”Åk hem! Åk hem dit du kom ifrån!”
Jag och min pojkvän blir provocerade. Vem tror gubben att han är?
På vägen till Lindahls ser vi en affisch om Norrköping Pride, 2-4 maj. Jag frågar min kille om vi ska gå, det är ju en annan slags parad. Vet att han inte är intresserad. Han skojar om att visst, vi kan ha regnbågsfärgade stringtrosor på oss.
Och på Lindahls fikar vi i lugn och ro. Behöver inte oroa oss för att bli trakasserade när han pussar mig på huvudet.
Är inte tillvaron ganska absurd ibland? Vi lever alla på samma jord som roterar runt samma sol som en dag ska slockna. Och ändå, trots denna likhet, är våra förutsättningar så olika.
Men det förstås. Vi har ju tid på oss.
Eller?