Jag har länge längtat efter att få gräsmattan omskött av en robotgräsklippare. En liten intelligent maskin som troget sköter gräset medan husbonden sitter i trädgårdsmöblerna och sippar på en drink.
Men nu har jag fått höra att dessa flitiga tingestar är ett hot mot mänsklighetens överlevnad.
Vi har fått veta att det inte är bra att klippa gräset så ohyggligt effektivt.
Vi måste nämligen tänka på bina. Och fatta att en alltför välklippt gräsmatta fördärvar för insekterna, som behöver gräs och blommor och annan vegetation för att klara sig.
Och sådant som vildbin och andra insekter är nödvändiga för att vi ska få bär, frukt, grönsaker och andra växter. Bina är helt enkelt en förutsättning för vårt liv här på jorden. Sägs det.
Liksom att vi ska spara en del ogräs, inte minst maskrosor och tistlar.
När det gäller ogräs kommer jag alltid att tänka på några berömda formuleringar av August Strindberg.
Han sammanfattade en gång Sveriges olika politiska riktningar, som även om det var med ett perspektiv för 150 år sedan, faktiskt fortfarande står sig rätt bra som parodi även över samtiden. Det fanns, menade han med några elaka formuleringar, tre olika politiska huvudstråk:
Den första kallades för ”Mollskinns-skolan” och ”förfäktade den meningen att samfundet skulle få växa i ro såsom en naturlig äng, där gräs och ogräs fingo kämpa kampen om matbitarne även med risk att ogräset såsom den starkaste skulle rå.”
Mot denna stod en annan inriktning som kallades för ”Samfundisterna” (eller ”Småfågelskolan”) och enligt Strindberg så strävande denna ”för en allmän sammanslutning av de små, de sjuka, de svaga, de dumma, de lata, varigenom den svagares rätt att förtrycka de starkare skulle vinna grundlags helgd.”
Så fanns en tredje grupp, av Strindberg döpt till Boschmanerna, som ”ansåg den enda räddningen icke ligga i en lösning av frågorna, som voro olösliga, utan i en generalsprängning av hela planeten Tellus, vilken såsom skapad av intet tryggast borde återgå till sitt ursprung.”
Dagens Samfundister, Småfågelskola och Boschmaner får ni leta efter själva i den politiska trädgården. Jag tror att det finns väldigt få renodlade av dessa olika strömningar, utan alla partier har ett och annat stråk av detta i sina led.
Mollskinnarna är förstås rikligt representerade bland de riktigt liberala. En sådan ideologisk inriktning menar nämligen att vi inte kan berätta för människor vad som är det goda livet. Var och en måste själv få finna sin lycka. Och de som väljer en lösning som gör att det går åt pipsvängen får skylla sig själva.
Småfåglarnas vänner hittar vi ibland hos vänsterfigurer, som ser det som människors huvuduppdrag att offra sig för andra. De är inte sällan indirekt influerade av en kristen underkastelseidé, som ser oss alla som offer, som är pålagda ödet att lida pin, på det att vi får upprättelse i framtidens lyckorike.
Boschmanerna är förstås motsvarande de gröna riktningar som ser människor som jämbördiga med grisar och dalgångar. Det är inte folk som ska leva gott, utan hela den jordiska skapelsen.
Alla är de, med Strindbergs formuleringar, mer eller mindre osympatiska. Men de skulle inte finnas, om det inte också fanns en poäng gömd i deras förkunnelser.