Hur ska vi förklara att vi medborgare lämnar ifrån oss en stor del av det vi tjänar till skattemyndigheten? Och hur står vi ut med att jobba åt kapitalister som roffar åt sig stora vinster av sådant som vi arbetat ihop?
Den enkla förklaringen är att vi får något tillbaka. Vi ser dem som någon slags fadersfigurer som ger oss ”återbäring” på våra ansträngningar.
Visst, skattmasen tar troligtvis lite mer än vad som egentligen är nödvändigt. Och direktörer har rätt bra lön; som vi på något sätt betalar.
Men vi köper att det blir visst svinn, så länge vi upplever det som rimligt.
Vi kan notera att de som är ljudliga motståndare till såväl till kapitalismen som högskattesamhälle delar ett dilemma, nämligen att de har svårt att förstå varför deras objektiva beskrivning (utsugningen av lönearbetaren eller överbeskattningen av medborgarna), inte resulterar i att de drabbade säger ifrån.
Såväl skattemotståndare som kapitalistkritiker står på varsin sida av den politiska tillvarons leråker och gapar, men delar förvåningen över att deras älskade folk inte gör uppror mot sin herrar.
De kommer ofta med olika slags bortförklaringar som att folket är, förda bakom ljuset, fördummade, köpta eller helt enkelt fäaktiga.
Samtidigt får de mothugg av dem som försvarar dessa två vårdnadshavare, Mamma och Pappa.
De som försvarar höga skatter påpekar helt rätt att vi också får något för pengarna. Alla de skatter och avgifter som läggs på den lönearbetande är mer eller mindre konstruerade för att ge något tillbaka.
Vi betalar en slags försäkringsavgift till staten som sen ser till att våra vardagsliv är någorlunda befriade från risker och faror, och har någorlunda ombonade liv med trygghet och livsglädje.
Åtminstone är det så det är tänkt.
Ungefär på samma sätt resonerar också dem som försvarar kapitalismen och därmed ett system där några kan tjäna pengar på andras arbete. Visst, kapitalisten tar hem en god lön och en hygglig vinst, men dessa investeras i nya verksamheter så att det skapas jobb och därmed välfärd.
Åtminstone är det så det är tänkt.
Både skatt- och kapitalistförsvararen har således ett likartat argument:
Visst, du blir av med en del av din lön, eller dina arbetsinsatser leder till att några andras fickor också fylls. Men du får något tillbaka ... tack pappa och mamma!
Och även om skattemasen och profitören ”tillägnar” sig något som vi skapat har vi vissa möjligheter att sätta hårt mot hårt. Vi kan rösta bort dem som höjer skatterna, vi kan välja bort kapitalister som är för jävliga.
De vill (oftast) inte äta upp oss, utan ser till att vi är duktigt produktiva. Varför vi får en klapp på huvudet ibland. Ungefär som en duktig arbetshäst fordom kunde räkna med en extra näve havre.
Och det troliga är att de flesta av oss accepterar dessa Storpäron så länge de levererar vad vi förväntar oss. Men för att det ska ske, så bör vi hålla tummen i ögat på dem.
Kanske är det helt enkelt så, att vi som medborgare har olika möjligheter att påverka dem som ”tillägnar” sig av våra vedermödor och att det råder en slags ”maktbalans” mellan folket och våra vårdnadshavare.
Kanske bör vi utveckla fler metoder att se till att vare sig skattmasen eller kapitalisten plockar åt sig mer än vad som är nödvändigt för att vi ska kunna leva anständiga liv. Vi bör odla ett stilla pågående föräldrauppror.