Häromdagen fick jag det här meddelandet från en elev jag träffat. Jag bad honom formulera det han tidigare sagt till mig i skrift. Samman fattningen blev mycket tydlig:
"Hej. Jag har tänkt och kom fram till några slutsatser om vad jag vill inte ska vara kvar. Som jag sa igår att det enda som jag kräver av skolan är kunskaper för att jag ska kunna lyckas i livet utan att bli trakasserad eller missbehandlad. Jag hoppas på de bästa resultaten som kan vara möjliga och att jag (ursäkta språket) för i helvete inte ska bli trakasserad eller missbehandlad under skoltid. Det som händer under min fritid är det som jag själv ska handskas med".
Även om jag dagligen jobbar med just kränkningar av olika slag blir individen på detta sätt mycket tydlig för mig. I tanken är han med mig i affären, efter jobbet och framför TV´n på kvällen. Ett barn har ett berg att bestiga och behöver lite hjälp med den saken. Vi behöver alla hjälp ibland och som vuxna får vi ibland ändå klara oss själva men barn ska ha hjälp. Barn har rätt till hjälp. Faktiskt.
Barns problem förklaras tyvärr ofta utifrån deras egna tillkortakommanden. Men barn får ”ha tillkortakommanden”. Livet ligger framför dom och dom ska ledas och stöttas på vägen fram mot att hitta sitt unika sätt att vara. Varje barn har unika, sårbara förmågor. Varje barn.
Barns olika svagheter blir så synliga. Dom bedöms dagligen utifrån någon sorts utbildningsmall och vuxnas synliga eller mindre synliga normer. Dom förväntas försöka utföra saker som är svåra och sånt dom inte kan. Vi vuxna gömmer det vi inte kan. Vi lever ofta i de begränsningar livet gett oss. Vi aktar oss för att visa vår sårbarhet. De flesta vuxna utför dagligen saker dom faktiskt kan och ställs bara i undantagsfall inför saker dom inte kan. En vuxen som dagligen är satt att utföra saker hen inte kan kommer förmodligen att bli sjuk.
Norrköpings kommun har ett samverkansavtal för barns bästa där det deklareras att inga barn ska ”falla mellan stolarna”. Skyddsnätet för barns bästa ska alltså stärkas.
Även om vi sliter hårt i skolor, förskolor och på fritidsgårdar för att ge stöd till alla finns det barn som skär sig för att veta vart smärtan sitter. Det finns barn som dagligen misslyckas i sin sociala samvaro och barn som inte får det stöd dom behöver för sitt lärande. På socialtjänsten stressar man för att hinna med alla ärenden och vet inte alltid hur man ska finna lösningar för alla. Men vi SKA fixa det där nätet och vi SKA bygga trygga broar så att så få som möjligt faller i detta mjuka varma nät.
Vi är ganska många som vill ta den utmaningen i nära samarbete med alla föräldrar som vill sina barns bästa och gör så gott dom kan. Vi kommer inte att ge oss och även tungt arbete blir lite lättare när man känner att man är många som delar en vision.
Jag och många fler vet att skolresultaten blir högre när barn i trygghet får det stöd dom behöver. Det är inget trolleri, bara mänskligt.
Naturligtvis är det hemmet som lägger grunden för varje barns utveckling. Försök med råttor visar att råttmammor som vårdar sina ungar väl kan förvänta sig mer intelligenta råttungdomar. Får dom sedan en trivsam miljö förbättras dessa ungråttors förmågor ytterligare. Mer ”lata” råttmammor, visar det sig, får inte lika smarta ungar.
(Råttorna i mitt hus har haft goda mödrar, inser jag, då alla mina fyra fällor förblir tomma.) Föräldrar är sällan lata men alla har inte livsomständigheter som gör det möjligt att ge barnen det barn behöver. Skola, förskola och samhälle vill kompensera så att alla barn får samma möjligheter att utvecklas till goda medborgare. Även om nu hemmet och barns tidiga år lägger grunden kan kloka engagerade pedagoger påverka barns utveckling. Varje barn bär på förmågor och talanger vars synapser, eller vad det nu kan heta, måste aktiveras. Det handlar om 100% gener och 100% miljö som numer forskare tenderar att uttrycka saken.. Det där med 100% miljö är ju ändå en ”straffspark” att skicka fram Zlatan till. Det är vi som är Zlatan!