För ja, jag menar att det är ett val vem vi lägger vår tid på. Jag har exempelvis hört att vissa anhöriga till dementa avstår från att besöka dem för att de tror att besöken inte betyder någonting – de kan ju så snart vara bortglömda i vilket fall. Det här är något jag inte tror på.
Visst, min mormor glömmer också ofta bort mina besök eller våra stunder tillsammans: ”Va? Har inte jag varit ensam och sovit hela dagen?” Men få personer lyser upp så som hon när jag dyker upp: ”Äntligen!”
För henne kan det kännas som om det var jättelänge sen vi sågs senast, trots att det bara var häromdagen. För hon har Alzheimers sjukdom och en skev bild av tid och rum.
Ibland tror hon att hon fortfarande är ung, trots att hon är hela 85 år gammal. Och ibland tror hon att hon har småbarn att ta hand om; nyfödda som hon satt till världen alldeles nyligen.
Jag är ett av hennes yngsta barnbarn (22), men en dag gjorde den informationen henne väldigt förvånad: ”Är du min släkting? Och det säger du först nu! Men hur kan du vara så himla mörk?”(Mormor själv är från finska Lappland och jag är till hälften chilenare, så vi liknar väl inte varandra sådär jättemycket – särskilt inte nu när hennes pigment börjar ta slut och håret skiftar i silvervitt.)
Men kärlek kan hon fortfarande känna, säkert minst lika starkt som jag: ”Visst älskar jag dig, men att vi är släkt, det var en nyhet! Jag trodde att du bara var en bekant som tyckte om att hälsa på.”
Oftast minns hon i alla fall vem jag är ännu. Men jag tänker att det på ett sätt kvittar den dagen då hon inte bara tillfälligt glömmer. Jag kommer säkert att bli ledsen, men min kärlek är inte beroende av det. Jag vill att hon ska ha det så bra som möjligt så länge hon lever.
Vad ska man prata om då, med någon som bara glömmer allt? Jag skulle säga: vad som helst! Mormor har själv sagt: ”Mig kan du berätta vad som helst för, för jag kommer ändå inte komma ihåg och kunna föra det vidare.” Så hos henne vilar hemligheter i tryggt förvar.
När jag skriver vykort eller lappar åt henne, kan hon läsa dem om och om igen och bli lika glad varje gång. Och när jag ringer tackar hon nästan alltid för samtalet. Små gester kan betyda så mycket, om så bara för stunden. Och vad säger egentligen att det är mindre värt för det?
Nu när min mormor röstar i det politiska valet, kommer det ju bara att ta någon minut – men räknas precis lika mycket som ditt och mitt val.