Jag ägnar dagarna åt att läsa, mest läsa, ibland skriva. Jag tänker att det finns mycket att skriva, men ännu mer att läsa. Jag läser Jean Rhys Wide Sargasso Sea, och Simone de Beauvoirs Mandarinerna. Den förra är liten och tunn, pocketformat. Den senare har över sjuhundra sidor och är inbunden på ett sätt som får den att fälla ihop sig hela tiden. När jag läser vi frukostbordet måste jag göra en liten anordning där jag lägger boken på bordet, en upp-och-nedvänd tallrik på kanten av vänstersidan, lutar tallriken mot en burk som står tryckt mot väggen, samt lägger telefonen på högersidan. Jag får inte dricka te för våldsamt.
Rhys bok är mycket våldsam. Historien utgår från Bertha Mason, den galna kvinnan på vinden i Charlotte Brontës Jane Eyre. Hennes egentliga namn är Antoinette Cosway, och hon har hämtats från Västindien av Rochester. Jag tänker på våldet i namnet (givandet och tagandet), i kärleken, i sjukdomen och friskheten, i skrattet och i kolonialismen.
Parallellt med läsandet virkar jag ett porträtt av Jackie Collins. Jag har bildgooglat fram en bild från en artikel där hon dissar 50 Shades of Grey eftersom hon inte gillar kvinnor som ”get their ass kicked”. Jag tänker på våldet i sexet, i patriarkatet, i dissandet och ogillandet.
Mandarinerna är en skildring av efterkrigstidens Paris. En tid präglad av enormt mycket våld: atombomberna, koncentrationslägren (frågan om Sovjets arbetsläger och hur en ska förhålla sig till dem och samtidigt tro på socialismen hackar sönder både relationer och medvetanden), krigen, kolonialismen. Min litteraturklass diskuterar boken, och vi säger: Att allt det där, som dom fruktar i romanen, hur det skulle bli, med öst och väst och politiken och kapitalismen och nyliberalismen, vi lever ju i det nu. Vi lever ju i deras mardröm. Jag känner något snöras åt. Tänker på våldet i läsandet, pratandet, den egna tanken och insikten.
Beauvoir skriver om kärleken också. Är kärleken möjlig? Rhys skriver om kärleken. Är kärleken en sjukdom? Collins skriver om kärleken. Hon ”prefer women who kick ass” står det på internet. Det känns så hoppfullt.
Jag ägnar dagarna åt att tänka, läsa, tänka och ibland skriva. Det finns så mycket att läsa, men ännu mer att tänka. Jag tänker på våldet, politiken, nuläget, historien, kärleken och hoppet. Ibland tänker jag på att hummus är min bästa maträtt också.