Mobbning har varit på tapeten i SVT:s dokumentärserier. Jag har funderat lite på det. Om det här med ansvar och självbild.
När jag var liten var jag en snäll flicka. Ja, sådär stereotypt tyst och snäll – tog ingen plats och tryckte kanske jobbiga känslor inåt, mot mig själv.
Självklart pratade man om mobbning även på min skola.
Vad sa man då? Mest att det var fel.
Och ja, man gick igenom vikten av att ”respektera” varandra och andra klyschor – men jag undrar hur lätt det är att ta till sig sådant när man bara är ett barn. Är det inte ganska abstrakt?
Jag var övertygad om att det var rätt med respekt och att vara snäll. Ändå tvekade jag på svaret på frågan: ”Har du mobbat någon?” när vi anonymt fick skriva ner det på en lapp under någon lektion.
Skulle jag – snälla, tysta jag – ha mobbat någon? Nej, jag tror inte att någon skulle ha trott det. Men jag visste att jag ihop med en kompis betett mig oschysst mot två andra tjejer på gården, utanför skoltid. Det skämdes jag för, och fattade knappt varför själv. De triggade något obehagligt behov hos oss av att trycka ner.
På nyheterna hörde jag att det aldrig är den mobbades fel att den blir mobbad. Och det förstod jag också. De där tjejerna hade aldrig gjort oss något.
På nyheterna sa de också att man oftast mobbar för att man mår dåligt själv. Det träffade mig. Jag visste nog att det stämde för mig.
Ändå klarade jag inte av att erkänna ens på en anonym lapp att jag mobbat någon. Efter en lång stunds tvekan kluddade jag dit ett nej, för tänk om någon lärare skulle känna igen min handstil! Tänk om någon skulle ana, att jag inte bara var tyst och snäll!
I skolan var det nog snarare jag som blev mobbad. Inte som i att någon tryckte ner mitt huvud i någon toastol, slog mig eller sa så många taskiga saker – utan mer som i att jag aldrig var någon självklar del i en gemenskap. Jag var osynlig.
Men just den typen av mobbning pratade man sällan om, så jag hade svårt för att betrakta även mig själv som mobbad. Jag bara var… osynlig.
Och nu när jag tänker tillbaka på min barndom, ser jag en liten flicka som både var tyst och snäll och som inte var det. Ingen människa kan vara endimensionell.
Vi har både gott och ont i oss, allihop, och jag tror att det onda kommer av känslor som vi inte vet riktigt hur vi ska hantera.
Vad krävs det av oss för att vi ska våga erkänna att vi gjort något fel? Och vad krävs det för att vi ska våga erkänna att vi själva blivit illa behandlade?
Det är nog frågor som alla borde ställa sig även i vuxen ålder.