Filmhistorien är fylld av suveräna skådespelarinsatser. Mer än vad någon av oss har lyckats se förmodligen eftersom vi inte har tillgång till allt som produceras. Att rabbla upp olika exempel känns nästan onödigt eftersom hela krönikan skulle bli ett listande. Däremot var jag häromdagen och såg filmen "Give Me Liberty" av Kirill Mikhanovsky med ett gäng amatörskådespelare. Medan jag såg den visste inte jag om att de var amatörer. Vad jag däremot slogs av vad det enormt imponerande skådespeleriet från alla. Med en akut närvaro och trovärdighet agerade de som om ingen filmade något som hände. De levde verkligheten istället för att spela den.
Inte sällan händer det att amatörskådespelare fullständigt briljerar när de tar sig an roller. Ett svenskt exempel är Roy Anderssons alla långfilmsproduktioner. Förvisso är hans filmer speciella och kräver ett skådespeleri som ibland liknar underprestation. Men för att göra ett bra jobb krävs ändå en medvetenhet, du kan som aktör inte förlita dig på att göra en dålig insats och därmed hamna rätt i hur Andersson vill ha sina scener. De är udda men inte illa spelade.
Filmhistorien innehåller också en hel del enormt framgångsrika och välspelade filmer där skådespelarna eller vissa av skådespelarna aldrig tidigare gett sig på yrket. Ken Loach är ett annat exempel på en regissör som gärna använder oprövade talanger. I hans fall lyckas dessa personer förbluffande väl med att gestalta rollfigurerna. Loachs filmer kräver också ganska mycket. Ibland spelar personerna någon nära den verklighet de själva upplevt, ibland något helt nytt. Även bröderna Dardenne får fram enastående prestationer genom sin användning av amatörer.
Italiensk neorealism är ett exempel där regissörer aktivt valt otränade skådespelare i hopp om att fånga ospelad realism. Ganska ofta är det barn som slår igenom på det här sättet. Vissa barn saknar den självmedvetenhet som vuxna har och kan därmed bli den karaktär de gestaltar. Oförfalskat ger de sig hän till den roll de gett sig på och med rätt regi kan de glänsa. Under 1980-2010 finns också många iranska filmer där framförallt barn används men även vuxna amatörer. Abbas Kiarostami och Jafar Panahi är exempel på det, så även familjen Makhmalbaf.
En film jag specifikt tänker på är franska "Mellan väggarna" som fullständigt skakade om mig när jag såg den 2008. Där samspelade skådespelaren François Bégaudeau med ett gäng amatörer som spelade barnen i hans klass. En fråga jag ibland ställt mig är hur det kommer sig att amatörskådespelare får fram något unikt häpnadsväckande. Den röda tråden däremot verkar vara ett gediget arbete av hela filmteamet. Det finns en röd tråd mellan bröderna Dardenne, Makhmalbaf och Ken Loach som inte stavas deras skådespelare utan deras egen förmåga som regissörer att skapa det som behövs. Sedan finns såklart chansen att amatörer inte presterar med en hel karriär samt framtid i åtanke och kan därför frigöra sig hämmande krav.
Veckans
Återupprättelse: Har du inte så mycket erfarenhet av de filmer eller regissörer jag nämnt, gör något åt det. Börja med "Give Me Liberty" på bio.
Stark antimobbning: Filmen "Catwalk" borde visas för barn i skolor. En slående aha-upplevelse kan uppstå när de ser de verkliga effekterna av att mobbas.