Klassikern "Breakfast At Tiffany's" gick nyligen på bio och jag fick chansen att recensera den. Jag hade sett den tidigare men att se något på en biograf gör såklart något särskilt med upplevelsen. Hursomhelst tycker jag filmens största svaghet också sitter i kärnan som den är uppbyggd kring. Boken som den är gjord på har inte en romantisk historia någonstans. I filmen finns den inte bara utan är huvudämnet. I just det fallet förstör den extra mycket eftersom Paul är homosexuell i boken och han raderas till en heteroman i filmen. Däremot finns filmer som blir försämrade i allmänhet av att filmmakare verkar känna någon form av tvång att blanda in romantik. Ibland fungerar romantik ypperligt, ibland är filmer extra bra just för att de skildrar kärlek. Men ibland finns den där av en kapitalistisk tvångsmässighet för att marknadsavdelningar förmodligen sett att romantik är en säker metod att sälja film med.
Ett färskt exempel är "Tenet" som hittills varit årets film. Huvudrollfiguren "protagonisten" faller för Kat. Hon kommer att spela roll för berättelsen men att han ska bli intresserad av henne är inte nödvändigt för att driva historien framåt. Ändå finns den där och tråkar ut. I jämförelse har Nolans film "Inception" kärlek som en väldigt intressant komponent där Leonardo Di Caprios Cobb möter ordentliga komplikationer eftersom han i sina drömmar inte kan släppa sin bortgångna fru Mal.
I bioaktuella "The Trial Of The Chicago 7" har Aaron Sorkin tagit sig poetisk frihet att ge radikalaktivisten Jerry Rubin en kärlekshistoria. Den är inte en stor del av filmen men dess minst intressanta del. En annan bioaktuell film, "Våga drömma", låter en kärlekshistoria mellan Maggie och David ta stor plats även om den egentligen är onödig och förminskar hennes ambitioner. Den utskällda finska filmen "Helene", baserad på verkliga människor, bygger upp sin berättelse på att hon var förälskad i en yngre man som både gav henne inspiration och grav hjärtesorg, problemet är bara att en relation mellan de två aldrig varit bekräftad. En formidabel kvinnlig konstnär förvandlas till ett förhållande.
Ett annat exempel är "Pearl Harbor" där fenomenet tagits till nya nivåer där inte en utan två kärlekshistorier, det vill säga ett triangeldrama, utspelar sig i utkanten av andra världskriget och bombningen av Pearl Harbor. Liknande kan man säga om "Titanic", en av historiens största katastrofer och kärnan i allt är kärleken som dessutom mest verkar vara fysisk attraktion. Jag vet att varken "Titanic" eller "Pearl Harbor" har mycket kvar av sig om man tar bort kärlekshistorierna men potentialen syns om de inte vore kärlekshistorier. Ett annat exempel är James Camerons "Avatar" där människan prompt måste starta någon form av kärleksaffär med nyupptäckta varelser. För att grunden om en helt ny värld tydligen inte var intressant nog?
Personligen tror jag ändå att det är en myt att en film behöver ha romans för att appellera till fler. Att människor skulle se "Tenet" för lite romantik är inte trovärdigt. "Star Wars", "Jurassic Park", "Avengers" är några exempel till. Problemet är att så många filmer späds ut med romantiken, i en bransch där tid och utrymme är begränsade.
Missa inte: Det går många sevärda filmer, inte alla som kvalitativt är på topp men givande.
Fundering: Hade Sophia Coppola fått samma karriär utan sitt efternamn?