Det är inte sällan som jag står förbluffad inför andra människors åsikter om film. Något som jag ryckte på axlarna för blev stor njutning för någon annan. Konceptet subjektivitet har inte gått förbi mig men att förstå sådant på djupet är inte lätt. Skulle kanske kunna kalla det arbetsskada. Efter tolv år av filmrecenserande inser jag att jag numera bedömer film enbart ur ett kvalitativt perspektiv. Många ser filmkritik som åsikt hos en enskild recensent. Men de flesta recensenter försöker ofta berätta ur ett allmängiltigt perspektiv huruvida en film är kvalitativ eller inte. Det är inte endast en persons åsikt om en film utan snarare en experts syn på filmen ur olika synvinklar. Själv brukar jag poängtera att en film kan ge mycket till tittare men samtidigt inte vara speciellt välgjord. Oavsett vem vi är och i vilken roll vi tittar har vi alla sådana filmer. Senast jag var med om en sådan var "Last Christmas" som kom ut i slutet av 2019. En blandning av vemod och humor placerar den inom ett fack som människan Setareh kan ha behållning av. Kritikerhjärnan har däremot tagit över helt så att jag sedan flera år alltid svarar på hur filmer är ur ett bedömningsperspektiv. Den som frågar vad någon tycker om en film ber inte alltid om en "objektiv" beskrivning. Förmodligen vill den ha någons personliga åsikt.
Tidigt i januari kom filmen "Jojo Rabbit" ut på biograferna efter ett gästspel på Norrköpings filmfestival. Där var den invigningsfilm och min personliga känsla var att den var en av de starkare premiärerna på festivalen jämsides med "The Last King Of Scotland" (för övrigt två gravt olika filmer). Du blir ägd av Taika Waititis fenomenala blandning av skratt och gråt. Lille Johannes anstränger sig för att i andra tyskars ögon anses vara en "duktig" nazist. Det leder till en hel del absurditeter för oss idag. Samtidigt handlar hans desperation inte om ideologi utan om att tillhöra.
"Jojo Rabbit" har mötts av blandad kritik där en del anser att humorn inte landar rätt. De reagerar på att Hitler är en putslustig låtsaskompis som peppar pojken att vara mer djärv och visa större mod. Vissa saker skämtar man inte om. Det var vid denna tidpunkt jag insåg att jag slutat berätta vad jag personligen tycker om filmer eftersom jag länge lagt kraft på att i rättvisans namn göra bedömningar. Med det inte sagt att en recensent kan helt bortse från sin egen smak, men i lyckad form ska den ändå frigöra sig från den personliga åsikten. I mitt fall exempelvis kräver det en hel del eftertanke när jag ser rättegångsfilmer då jag har en obestridbar kärlek för genren. Då får inte den personliga känslan ta över bedömningen. När den allmänna uppfattningen kring "Jojo Rabbit" var så splittrad insåg jag att min personliga känsla kanske inte ska komma fram i recensioner, däremot har den privata åsikten all rätt att finnas alldeles oavsett kvaliteten. Kärleken till film har inte att göra med objektivitet.
Veckans
Terrence Malick är tillbaka: Efter den förglömliga "Song To Song" kommer nu Malicks "Hidden Life". En mycket smärtsam historia som passar hans filmspråk helt utmärkt.
Förundran: Biograferna är fyllda av kvalitativ film som också är givande på personligt plan. Etta på biolistan är "En del av mitt hjärta". Beklagligt ändå, trots att alla har rätt att tycka om vad de vill.