Jag var rätt sen. De flesta hade redan gjort det när jag började. Jag var sen och tvekade ganska länge.
Till slut kunde jag inte stå emot utan föll stenhårt för frestelsen.
Sprit? Droger? Vilt sexliv i märkliga källare där människor byter partner med varandra?
Alls inte.
Jag talar om Facebook.
Vilken oändlig källa till många meningslösa timmar, bläddrande bland före detta flickvänners nya liv, vänners fyllor och bekantas barnkalas. Att rulla med ögon och skärm på Facebook är en av det här livets ofarligaste droger. För en drog är det. Jag märkte det när ett gäng sysslolösa kommunister (utgår jag fördomsfullt ifrån att det var) slog sig samman och kollektivt av rent djävulskap anmälde mig till Facebook. Jag hade inte gjort eller skrivit något konstigt alls utan det är ett sätt för den skräniga versionen av “det goda hatet” att försöka tysta folk som inte tycker som de gör, för Facebook har uppenbarligen en funktion som gör att ett konto automatiskt släckts ner om det får tillräckligt många anmälningar emot sig och sedan måste vederbörande ägna sig åt en del tidskrävande, som att skicka in passfoto och annat till Facebook, för att få tillbaka sitt eget konto. Det märkliga är att kungen av sociala medier är extremt osocial.
Det går inte att få tag i någon på Facebook.
Hur som helst, mitt konto låg nere några dygn och det var som att vara på avtändning. De gjorde, mot sin vilja förmodar mig, faktiskt en tjänst. Eller fler som vi strax ska se…
För om nu någon fick en tanke om att vilja släcka ner mitt konto kan jag upplysa om att själva effekten blev den motsatta. Jag har nu ännu fler som följer det jag skriver via min Facebook-sida. Så kan det gå.
Hur som helst. Jag älskar Facebook. Det finns något väldigt kittlande i att få vara en del av andra
människors liv på distans. Det är så jag umgåtts med folk som bäst genom hela mitt liv, genom att iaktta dem, både privat och yrkesmässigt i mitt skrivande. Människor gör sig bäst på lite distans.
Häromdagen ramlade jag över en intressant sida som ägnar sig åt att bjuda in människor som i sin tur lägger upp fotografier av hur Norrköping såg ut förr i tiden. Jag har en närmast pervers passion som går ut på att frossa i gamla bilder. Jag kan förlora mig i gamla svartvita bilder hur länge som helst. Jag kan sitta drömmande vid dessa bilder i timmar. De är ju närmast att betrakta som en tidsmaskin.
Men jag trodde inte att min tid i Norrköping skulle ha karvat tillräckligt djupt för att jag skulle falla frälsad och drömmande i bitterljuv vördnad inför ett gammalt fotografi över Nya Torget…
För att vi ska bli melankoliska och nostalgiska över något måste vi ha blivit både berörda och sårade. Vi måste på djupet av våra hjärtan ha blivit förälskade och förvandlade. När vi sedan lämnar människan, staden eller sammanhanget i fråga, och sedan det gått lite tid, är vi för alltid dömda att vara obotliga romantiker.
Den som aldrig blir melankolisk eller nostalgisk har aldrig älskat. Och den som inte har älskat har inte levt.
Det finns många sådana människor i vårt land. Deras sorg är tung, ordlös och kolsvart.
Norrköping är en väldigt vacker stad men den var ännu vackrare förr. Jag är så glad att min tid där satte tillräckliga spår för att jag ska kunna sitta en vanlig eftermiddag i min lägenhet på Södermalm i Stockholm och känna hur hjärtat vrids om när jag ser en gammal svartvit bild på Drottninggatan i svartvitt motljus. Det är underbart att få ha älskat och ha bli älskad. Jag älskade verkligen Norrköping en gång.