Den första tolkningen av socialdemokratin är att den knäböjt för kapitalet och anpassat sig till det marknadsekonomiska systemet. Detta hävdas framför allt av vänstern men är också något cynikerna ibland kan påstå. Poängen är att socialdemokratin har inlemmat sig i den rådande ekonomiska maktordningen, eller åtminstone lyckats lindra kapitalismens värsta konsekvenser.
Möjligtvis, enligt denna tolkning, fanns en gång i tiden ärliga intentioner att vilja avskaffa det marknadsekonomiska systemet, men istället kom partiet att gradvis förlora sin strategiska målsättning, medlen (välfärdsstaten) kom att ersätta målet (socialismen).
Socialdemokratin kom att försöka rida den kapitalistiska tigern. Och detta rovdjur lät sig tillfälligt tämjas eftersom rörelsen var så stark. De fick också rejäl hjälp av staten och arbetarrörelsen att organisera kapitalismen till allas fördel.
Men utvecklingen har gjort tigern allt mer självständig. Individualisering, konsumism, globalisering och en annan tidsanda har påverkat. Stärkt av årtionden av socialdemokratisk kapitulationism har tigern dragit iväg med sin viljelösa ryttare långt in i den nyliberala djungeln.
Och där blir det strax en festmåltid …
Den andra tolkningen är att socialdemokratin alltjämt har för avsikt att kuva kapitalismen:
De försöker, så fort de har möjlighet, att flytta fram socialismens bopålar och gradvis marinera samhällets olika delar i demokrati.
Just nu vill de återta kontrollen över välfärden, trycka på för att näringslivet ska utvecklas i hållbar riktning och återupprätta vård, skola, omsorg. Förr var det löntagarfonder och efterkrigsprogram med planekonomi i sikte.
Och alla vet vi att det finns en tydlig vilja hos socialdemokrater att höja skatter och utvidga offentlig sektor när tillfälle bjuds. Den socialistiska bockfoten sticker fram med jämna mellanrum.
Om det nu är så att partiet sitter på tigerns rygg så är det för att gradvis omvandla kapitalet till en slö huskatt och transformera näringslivet enligt principen om ekonomisk demokrati.
För bägge dessa tolkningar går att argumentera på ett trovärdigt sätt. Men frågan är, finns det också en tredje tolkning, ett slags syntes av de andra två resonemangen?
Kan vi sammanföra tolkningen om socialdemokratin som kapitulanter inför kapitalismen och bilden av partiet som i grunden antikapitalistiskt?
Stundtals är det svårt att veta vad som är av genuint socialdemokratiskt ursprung och vad som varit i säck innan det kom i påse.
Ta exempelvis ”Jantelagen”, det där att ”du ska inte tro att du är något” som brukar tillskrivas socialdemokratiskt kynne. Men detta fanns innan partiet ens var påtänkt.
Den socialdemokratiska svenska modellen är således mer svensk än socialdemokratisk.
Den svenska modellen går också att skildra som en seger även för kapitalismen, eller snarare för en grupp svenska kapitalister, som lyckats skapa en rätt harmonisk miljö för företagande och näringsliv, världsledande företag, hög förnyelsetakt och god tillväxt.
Vad som framställts som en enkelriktad ambition att greppa näringslivet och få detta att dansa efter socialdemokratins pipa, kan också beskrivas som motsatsen: att det var näringslivet som skaffade sig en nyttig partner. Socialdemokraterna kom gradvis, i samverkan med kapitalet (genom fackföreningsrörelsen) att hitta en samhällslösning som är ömsesidigt nyttig för såväl folket som kapitalet.
Strukturen på näringslivet beror inte bara på juridiska lösningar av typen aktieägarnas makt, vilket spelrum som aktiemarknader och börser har, hur lagar och regler är konstruerade, utan det som är betydelsefullt är hur den allmänna politiska inriktningen är disponerad. Är exempelvis den politiska kulturen positivt eller negativt inställd till koncentrerat maktinnehav?
Finns det en ”social” förmåga hos ledande kapitalägare? Vilken är den allmänna inställningen till hur stark ägarmakten ska vara i förhållande till de anställda direktörernas handlingsutrymme?
Kort sagt, den politiska omgivningen bestämmer hur näringslivet formerats.
En slags struktur framträder om arbetarrörelserna i ett land är stark, ett annat mönster om arbetarrörelsen är svag. Och den svenska modellens kännetecken är att en oerhört stark arbetarrörelse också skapar en ordning där kapitalägarna erbjuds ett politiskt beskydd, så länge de inte bara levererar välfärd, utan också förmår att utveckla verksamheterna.