Efter alla år på tidningen har det nu blivit dags för mig att gå vidare. Så värst långt blir det nu inte, bara kanske 50 meter bort, till en annan redaktion. På måndag väntar nytt jobb som kulturreporter på Norrköpings Tidningar.
I den packade flyttkartongen ligger inte bara böcker, huvudvärkstabletter och öronroppar, utan också en skärva av Folkbladet-andan. Den som handlar om låga hierarkier och mantrat: "Skriv enkelt om det svåra, inte tvärtom".
Det är trots allt här på Folkbladet som det blev journalist av mig. Tack vare korthuggna råd från en sträv nattchef. Tack vare en mängd misstag. Tack vare det dagliga slitet. Tack vare turen. Tack vare kontakten med läsare. Tack vare alla skratt och känslan av gemenskap på redaktionen.
När jag checkade in på tidningen var jag 25-årig Uppsalabo. Och jag checkar nu ut som 42-årig tvåbarnsmorsa. För så småningom hittade jag även kärleken på tidningen. Det var inte alls vad jag trodde när en septemberdag 1999 kom med tåget, forstatte med treans spårvagn, gick av vid Idrottsparken och letade mig till Idrottsgatan i Ektorp.
Tidningsbranschen har förändrats sedan dess, då var Folkbladet ett tidningshus med eget tryckeri. Men redan då talade vi om tidningskris. Trots att upplagan var högre och redaktionen större. Vi jobbade tillammans med fotografer, inte ensamma. Internet var i sin linda. Google var bara ett år gammalt. Datorerna såg annorlunda ut. Och jag hade en Motorola-mobil med en utdragbar antenn (som nog var omodern redan då).
Det är roligt att dra i minnets långrev. Många konstiga bilder från de första jobben bubblar upp. En helg som ny fick jag bevaka råtthoppning på Strömvillan. Det var en prövning för en råttfobiker som jag. Hur kunde det jobbet kvala in?
Jag minns också när jag och fotograf Forsby en kall decemberdag följde arbetet att med lyftkran sätta en tomteluva på rådhustornet. När staden några år senare slog på trumman för världens största brännbollsträ och världens största adventsljusstake blev jag faktiskt lite orolig för Norrköping och undrade var jag hade hamnat. En del säger ju att stora prylar fungerar som en förlängning av den egna makten och förmågan.
Men nu har Norrköping en självkänsla som kulturstad. Med Sveriges största musikfestival, fina institutioner, satsningar på filmskapande, fria teatergrupper och kulturkvarter bubblande av obändig kreativitet. Ett av mina guldkorn, som jag aldrig hittat om jag inte haft förmånen att jobba med kulturbevakningen på Folkbladet, är Ung scen/öst som gång på gång knockat mig med sina underbart överraskande skildringar av samtiden.
Det blir roligt att få fortsätta att dyka i det lokala kulturlivet, inte minst när Scenkonstbiennalen väntar i vår. Men nu har det blivit dags att ta kartongen och gå. Tack för mig!