Jag har nog aldrig varit en flockmänniska, trots tillhörigheter i olika lagsporter. Under 90-talets första hälft, tillhörde jag dock ett gäng där de gemensamma nämnarna var billigt vin, svenska visor och offentliga parker i Norrköping. Vi var en kvasi-intellektuell kärna av romantiker, drinkare och drömmare. Vi kallade oss Partisanerna och vi samlades i parkerna för att skratta, skråla, drömma, skryta och dricka vin. När R var på rätt humör så hade han med sig gitarren och rev av några låtar av Cornelis Vreeswijk, Stefan Sundström och Lars Demian.
Jag lärde känna R i gymnasiet och han var faktiskt min första invandrarvän. Hans familj flydde från Pinochets regim i Chile och hamnade i Norrköping. Vissa vänner gör avtryck i ens själ på ett djupare plan, oavsett tid och avstånd. R var en skicklig schackspelare, politiskt medveten och med en sällsynt språkkänsla. Trots att svenska inte var hans modersmål så presterade han bättre än mig i skolan – även i min paradgren svenska. Jag tror att det var hans förkärlek till den svenska visskatten som utvecklade hans språkbegåvning. R var också den förste som jag lyssnade på när det gällde visionen om att öppna världens gränser, att möjliggöra för människor att resa fritt, men också betydelsen av att den rika delen av världen måste ta ett ansvar för att bekämpa fattigdomen.
R kunde nog betraktas som en ”glokal” världsmedborgare. Global i sitt utpräglade världssamvete, men samtidigt lokal och väldigt mån om svenska traditioner och vanor. Det var R som alltid gjorde den obegripliga beställningen ”Hawaii utan ost” på den lokala pizzerian, eller som vi andra kallade det, ”en macka med ananas”.
Partisanerna upplöstes med tiden och vi tog olika vägar i livet, men i hjärtat fanns vi hos varandra. När jag fick barn, stod Partisanerna redo att rycka in med visdom och glädje. R blev gudfar till min äldsta dotter och partisan P blev gudfar till min äldste son.
R flyttade hem till sitt kära Chile men vi försökte bibehålla kontakten så gott vi kunde. Vi delade våra livsresor i ett forum som vi kallade Partisanbloggen. När det blåste i livet så var R en av de första jag vände mig till. De sista visdomsorden har jag sparat i säkert förvar:
”Tack M. Vi fightar alla våra bataljer till slut och det är väl vad som gör oss till de män som vi idag är. Sköt om dig och en stor hälsning till dina barn.”
När beskedet om din död nådde oss så stannade livet upp. Det var du som blev ”The first of the Gang to Die”, det var din kropp som inte längre orkade. Men med tanke på alla reaktioner som din död har medfarit, så kommer din personlighet och din visdom att leva vidare.
Tack för allt, min vän, tack för att du var med och formade mig till den man jag är idag.
Vila i frid, R.