Det är snart fyra år sedan metoo-bomben briserade och den började i filmvärlden. Skådespelaren Alyssa Milano populariserade termen som aktivisten Tarana Burke hade myntat 2006, "me too"/"jag också". Efter att Harvey Weinstein arresterades för sexuella trakasserier och våld ville Milano visa att beteendet på intet sätt var unikt och att de flesta kvinnor råkat ut för sexuellt ofredande eller värre överallt i samhället. Resten är historia. Upproret spred sig från bransch till bransch. Burke har arbetat länge mot olika former av orättvisor och våld. Men det krävdes ett välkänt fall för att händelsen skulle ha följdeffekter. Plötsligt var det inte längre en känd hemlighet att Weinstein var tveksam i sin relation till kvinnor. Plötsligt skulle han stå till svars.
Nu har det snart gått fyra år. Termen är vida känd och från att enbart handlat om kvinnors utsatthet för sexuellt våld har rörelsen även handlat om att kvinnor bör ha samma möjligheter som män. Att förutsättningarna behöver förändras. Har någon förändring skett? Harvard-universitet gjorde en mätning och man har sett en ökning med 40 procent av kvinnliga manusförfattare i de filmproduktioner som får finansiering. Dessa produktioner har även fler kvinnor i toppositioner. För de projekt som är mer homogent manliga har samma förändring inte ägt rum. Dessutom har stereotypa representationer av könen minskat. Vilket är en förvånande hög nivå av märkbar förändring redan nu. Förvisso är filmbranschen känslig för framställning. Här finns ett aktivt intresse av att visa sig hänga med i tiden. Därför finns kortsiktiga incitament att göra något åt problemen. Frågan är vad som händer långsiktigt. Kommer förändringen hålla i sig? Men framförallt är det glädjande nog för olika aktivister och grupper att veta att under rätt förutsättningar kan förändring ske. Representation spelar roll. Dessutom kan stjärnglasen från filmbranschen faktiskt göra skillnad, uppenbarligen. Alyssa Milano hade större räckvidd än Tarana Burke. Vi kan tycka att sådant är beklagligt men uppenbarligen gör det skillnad i någon del av kedjan.
Har den positiva effekten som rörelsen haft på filmbranschen också spillt över på andra branscher? Tyvärr inte enligt Harvard Business Review. Istället kan man prata om en backlash där. Kvinnor missgynnas i andra delen av kedjan. Män är mindre benägna att anställa kvinnor som "ser bra ut" och de får inte uppdrag som innebär nära samröre med män i lika stor utsträckning som tidigare. Det verkar som om vissa vill riskminimera så att risken är obefintlig. Dessutom verkar kvinnor i högre grad än tidigare tro att de kommer bli exkluderade från olika sammanhang på grund av sitt kön. Samtidigt tror kvinnor att det numera är lättare att ta upp frågan när de utsätts för sexuella trakasserier. Studien har gjorts på University of Houston i Texas och gick under rubriken “Looking Ahead: How What We Know About Sexual Harassment Now Informs Us of the Future”.
I filmbranschen har man tagit hand om frågan aktivt. Eftersom branschen var katalysatorn för frågan, vore det rätt om den också fortsatte att driva frågan. På så sätt kanske #metoo kan göra verklig och bred skillnad på sikt.
Bäst från Cannes-festivalen: När filmen "Stillwater" fick stående ovationer grät Matt Damon. Inte för filmens skull utan för en värld som långsamt återuppstår.