Starka kvinnor och en förvirrad nazist

På sommaren 1914 i den lilla tyska staden Schirwindt intill den ryska gränsen oroar sig befolkningen för att det ska bli krig.

Krönika 23 april 2022 08:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Ny bok

Om jag kunde berätta

Barbara Walter

Ekström & Garay 2021

Makarna Auguste och Wilhelm Glasner "vägrade tro på farhågorna.Dynastier bestämde faktiskt inte längre över krig och fred!" Så skriver Barbara Walter i inledningen av sitt mäktiga släktdrama "Om jag kunde berätta". Men som vi vet så kunde dynastier 1914 tyvärr bestämma att kasta ut människor i många länder i ett grymt och fasansfullt fyraårigt krig. Dessvärre vet vi nu på våren 2022 att dynastier fortfarande har makten att starta krig. Rysslands anfallskrig mot Ukraina bildar en oundviklig fond för min läsning av Barbara Walters bok. Utan kriget hade jag sagt att hon skrivit en bra bok. Med kriget är mitt omdöme att hon författat en skrämmande bra spänningsroman om krig, människor, minnen och kärlek.

Österrike och Serbien startar krig. Tyskland - och därmed Schirwindt - går in på Österrikes sida och ryssarna sluter upp för Serbien. Och så är eländet igång. Ryska soldater rider in i staden en söndag och ger innevånarna dagen på sig att lämna staden. Auguste och de tre barnen flyr, maken Wilhelm har kallats till krigstjänst. 

Det är svårt att hålla ihop en bok som sträcker sig över fyra generationer. Barbara Walter har valt en klok lösning. Hon djupdyker i den första och den sista generationen. Bokens andra del inleds 2007 i Berlin i Tyskland. Auguste och Wilhelm Glasners barnbarnsbarnbarn Helmut rusar in i vardagsrummet och slår ner sin alkoholiserade far som återigen misshandlar Helmuts mor; även hon djupt nere i spritdimmorna. Helmut flyr iväg till Hamburg. Bokens tredje och sista del inleds 2009 på ett snabbtåg mellan Hamburg och Stockholm. När snabbtåget gör ett kort stopp i Norrköping ökar dramatiken påtagligt. Spänningen stegras och ändar i en explosion i Södertälje.

Bokens tre olika delar bärs fram av huvudpersonerna Auguste, Helmut och Anneliese. Barbara Walter knyter elegant ihop generationerna genom gamla dagböcker från den andra flykten västerut från de rysktyska gränstrakterna. Mellangenerationens öden berättas av dagboksskrivande kvinnor som lyckas rädda sig och sina barn undan den stora ryska offensiven in i Tyskland 1945. Författaren låter också Helmuts svenska flickvän Helena stöta ihop med en farmor i den tyska familj där hon arbetar som barnflicka. Farmodern berättar om sina minnen av flykten från Königsberg i Ostpreussen tillsammans med sin mamma. Ovetande om sammanhangen får Helena därmed en dos av Helmuts familjehistoria sig till livs. Och föga anade hon väl då att hennes band till Helmut skulle kunna ha skickat henne i en för tidig grav.

Anneliese visar sig också ha band till den lilla gränsstaden Schirwindt där bokens handling tog sin början 1914. Och även för Anneliese visar sig närheten till Helmut att vara direkt livsfarlig. Den unge Helmut dras in i nynaziströrelsen och hamnar i ett virrvarr av fylla, våld och krigsliknande extremism.

Barbara Walters bok har många styrkor. En av de starkaste insikterna jag bär med mig efter att ha läst "Om jag kunde berätta" är ökad empati för vad krig gör med människors och släkters minnen och berättelser: Pappor och söner som försvinner i kriget eller som återvänder utan ben och händer men med ångest och depressioner. Våld, våldtäkter, mörker, kyla, matbrist, kanoners mullrande, städer som försvinner och flykt i fasansfull rädsla; allt sådant gör stora avtryck på flera släktled. Hur dessa avtryck yttrar sig hos olika människor och i olika generationer går givetvis inte att generalisera om. Vilket Barbara Walter också klokt avhåller sig ifrån. Men att de sätter sina spår - som vi svenskar som ibland benämns som "fredsskadade" nog har svårt att förhålla oss till - det är ställt utom allt tvivel.

Att det är kaputt för staden Schirwindt är förefaller också vara ställt utom allt tvivel. Två gånger kom den lilla staden att totalförstöras av den ryska arméns offensiver mot Ostpreussen. Efter första världskriget bygges staden omsorgsfullt upp igen. Efter andra världskriget blev staden en gränsort på den sovjetiska sidan. Numera heter orten Kutuzovo och enligt Googlesökningar jag gjort så ser platsen ut ungefär på samma sätt som vid andra världskrigets slut. Invånarantalet är enligt Wikipedia noll. Av den stolta Immanuelskyrkan i Schirwindt där handlingen i Barbara Walters bok har sin festliga början; finns numera inte ett spår. Men minnen minns.


 
 
 
 
 
 
Kommentera
Läs mer!

Maxim Grigoriev får Eyvind Johnsonpriset

Litteratur
Maxim Grigoriev får Eyvind Johnsonpriset

För tio år sedan drömde Emelie Schepp om att den första boken skulle bli film – "Och nu händer det"

För tio år sedan drömde Emelie Schepp om att den första boken skulle bli film – "Och nu händer det"
Visa fler
Ämnen du kan följa