Visst är det roligt med särskrivningar? De visas på Facebook, bilder från affärer och reklam. Språkförbistring är kul, speciellt i möte med människor fråna andra kulturer. Jag har arbetat som vuxenlärare med elever som har svenska som andra språk. Ofta fick vi avbryta lektionen, på grund av skratt. Det kunde vara ett ord som stavades utan vägledning till hur det uttalades.
En gång tog vi upp en fallbeskrivning från socialen, en allvarlig historia om hur en väg till missbruk kan se ut. Personens uppväxt och skolgång beskrevs kortfattat.
En mening löd:”När Janne började med tjack så reagerade hans föräldrar genom att göra en LVM-anmälan”. Uppgiften jag gav grupperna var att se på texten, och göra en enkel analys genom Ericssons utvecklingsteori, vi hade pratat mycket om hur uppväxten påverkar individen. Alla började diskutera i grupper. Efter diskussionen och rast, skulle vi sammanfatta deras åsikter. Alla grupper hade en enda fråga:
– Varför reagerade Jannes föräldrar så starkt på att han börjat spela schack? Det måste ju ha varit något positivt och inget att göra en anmälan om?
Alla började skratta när vi insåg att jag borde upplyst om vad ”tjack” betyder.
I det skrattet fanns förståelse och glädje. Det betyder att vi insåg hur svårt det är att tolka ord skriftligt och muntligt, och att stavning och uttal ibland gör att det går att uppfatta på olika sätt. Nu kommer glädje-dödandet.
Det finns ett skratt, som inte sker i samförstånd med den skrivande. Bakom skrattet finns oro för det svenska språket, på grund av språkförbistringen.
Men hur kul är det att skratta åt en dyslektiker? Eller en flykting? Om vi tycker att människor från andra kulturer berikar vårt land, varför flina i lönndom åt att de inte riktigt behärskar det svenska språket? Tanken för faktiskt tankarna till att värna om det ”svenska arvet”. I stället för att skratta bakom ryggen åt den som gör språkfelet, kanske vi kan hjälpa till och förklara varför vi skrattar. Att ”sur kål” inte har samma betydelse som ”surkål”. Kanske kan affärsinnehavaren som skrivit skylten också få chansen att skratta åt hur tokigt det blir.
Är särskrivning verkligen en fara för det svenska språket? Att jag svarar nej, kan bero på att jag mer och mer använder talspråk i texter. Men jag anser att språket är personligt, levande och dynamiskt, precis som vår nationella genbank.