Slutet av augusti. Vad har jag att säga om det, tänkte jag. Blommorna dör. Mjölken surnar. Stora döende insekter och flygmyror. Den förbannade augustifesten är över. Skolstart. Kräftor. Ja! Dem kan jag skriva om. Varför har vi kräftskivor? Det har jag alltid undrat över.
Den korta tid som det var varmt i somras, bombarderades jag i sociala medier av kokande hundar i bilar.
Att djur kokas i en bil inget som går att ignorera. Det är inget som någon människa vill bidra till. Ungefär som att ”Stoppa pedofilin” inte direkt har några motståndare.
Jag vill inte att ett endaste djur ska kokas levande.
Tiden är dock här, då vi ska fiska upp insekter från deras lugna liv på botten, koka dem levande, och sitta en mörk augustikväll och suga på deras organ.
Att äta insekter är något jag försöker förmå mig till. Jag föreslår det försiktigt bland familj och vänner men de svarar med avsmak. Mina argument är många. Genom att sluta äta nöt, fläsk och fågel kunde vi bli av med enorma mängder koldioxid och kväve. Vi slipper tampas med att äta gulliga djur. Köttindustrin med sina avskyvärda metoder skulle försvinna. Jag har själv föreställt mig att jag skulle kunna knapra på en syrsa. Men någon restaurang dyker aldrig upp här i trakterna. Avsmak för insekter är för stor. I Asien har de för länge sedan fattat att det är en billig och nyttig proteinkälla.
De flesta av de jag talar med säger att de hellre svälter ihjäl. Sedan sätter de sig till bords, kanske redan samma kväll, och knaprar i sig en nära släkting till skorpionen. Eller just det, suger på den.
Jag minns en skum tillställning från när jag var barn. Dukningen var cool tyckte jag. Roligt att de vuxna skojade till det med hattar och lyktor. När kräftorna äntligen kom till bords var stämningen lite osäker. Inte bara jag som är rädd för röda insekter, tänkte jag. Men efter några huttar och snuskiga visor så började det.
Giriga munnar i mörkret visar tänder som rovdjur. Belysningen är skum och mörk. En annan sorts insekter möter sitt öde i lyktor med månansikten.
– Mm äntligen! morrar någon. Munnarna öppnas och med ett ”krack” så har den första klon brutits av. Sugandet kan börja. – Akta tarmen! skriker någon. Snart nog är tallrikarna fulla av kadaver och den som har det högsta berget vinner de andras respekt. Myggorna har intagit festen vid det här laget. De är lockade av både blodtörsten vid bordet och lyktorna som tycks bli deras ändstation. Servetterna är kladdiga och de vuxna också. Jag har ätit en halv rostad macka och sedan tappat all matlust. Lilla Malin, tycker att de vuxna är hemskt modiga som vågar ta dessa skorpioner i munnen, i en barbarisk lystnad. De är som modiga krigare. Det är ungefär lika coolt som att röka, det vill säga, att visa att man kan tåla eld i munnen och pysa som en drake.
När jag nu läste om traditionen för att få ett grepp om den, så står det att en kräftskiva är en traditionell svensk fest i samband med kräftfiskesäsongen under sensommaren och hösten. Men flodkräftorna i Sverige började redan dö ut av pest redan 1907. Varför fortsatte traditionen?
Då man 1922 röstade om ett rusdrycksförbud i Sverige, användes kräftorna som propaganda i en affisch för nej-sidan av Albert Engström med motiveringen ”Nej! Kräftor kräva dessa drycker!”
Alltså. Alkohol är anledningen till att vi har fest. Kräftorna behövs kanske som svepskäl. Kanske borde slagorden revideras? ”Dessa kräftor kräva drycker” Vi måste i alla fall ha sprit för att tycka att det är gott. Precis som vid andra rätter, som surströmming och sill.
Jag tänker inte äta kräftor. Mitt äckel från barndomen sitter kvar. Och eftersom de transporteras från Turkiet och Kina så sparar det inte heller miljön. Jag tycker dessutom illa om att djur kokas levande, vare sig det är skorpioner eller hundar.