Diskussionen om det är lämpligt att byta ut vissa ord i gamla texter väcker alltid starka känslor.
Det är svårt att hålla huvudet kallt när någon politiskt korrekt snöflinga byter titel på Pippis pappa, eller när det hela tiden ändras i HBTQ-beteckningarna för olika sexuella minoriteter eftersom alltid någon inte är nöjd.
Det såg vi tidigare i år i en diskussion om Roald Dahls böcker där förlaget ville byta ut ”fet” mot ”enorm” etc.
Förlaget fick backa hem och det går inte att undgå misstanken att tilltaget har gjorts medvetet för att väcka liv i försäljningen av Dahls produktion.
Oavsett hur det är med den saken är det uppenbart att vi nu är inne i en period där den goda moralens kämpar har luft under vingarna. Tidsandan svänger, från frihet till kontroll.
Vi som uppskattar friheten att tala fritt och titta på filmer och bilder som tangerar gränserna för det sedliga kommer nu att ha en svår tid framför oss.
Och man undrar hur långt detta – som kallas för ”kulturkriget” – kommer att gå?
Ty makt utövas mest effektivt genom mjuka metoder, som att exempelvis ta kontroll över orden. Klassikern är att vi säger ”arbetsgivare” om den som är arbetsköpare, och att den som tvingas sälja sitt arbete benämns ”arbetstagare”. Det senare indikerar mer att det är en stackare som borde vara tacksam över att den snälle givaren betalar ut en skvätt lön ...
Jag brukar som eldfackla kasta in påpekandet att de som jagar nyfascism i alla hörn och kanter borde ta en titt på Ulf Lundells klassiker ”Öppna landskap”.
Det är en sång, som förvisso inte blev en ny svensk nationalsång, men innehåller en intressant dos ideologi.
Den är ytligt sett uppbyggd kring traditionella svenska markörer som ängar och hav, fågelsång, havsmusik i snäckskal. Det är samma tradition som Bellmans ”Humlan surrar, fjäriln prålar, lärkan slår i skyn sin drill”, allt detta änglamarksvibrerande om blåsippor, fågelsång och sommarhimmel.
Den Blomstertid Nu Kommer, för att nämna en sång i samma genre som dessutom ibland väcker diskussion.
Men vi kan också i den Lundellska texten hitta något mycket mer intressant, nämligen försöket att slå en bro mellan individualism och kollektivism. Jag vill, säger texten, vara långt från andra, men inte längre än att jag vissa kvällar kan höra andras festande.
Det är definitivt inte en hyllning till höghusmiljöer som Lundell skrivit. (Inom parentes, finns det någon som någon gång skrivit någon vacker visa om moderna bostäder? Om inte, vad kan det bero på?)
Det finns också ett anarkistiskt budskap i ”Öppna landskap”, om att vi ska bränna vårt brännvin själv (och krydda det med Johannesört). Vilket på sin tid upprörde militanta nykterister, men idag anses som en rätt vettig fritidssysselsättning.
Slutligen finns en strömning i texten som kan tolkas mer auktoritärt. Det är längtan efter en tydligare befälslinje som bekämpar osäkerheten:
”När det klara och det enkla, får råda som det vill, när ja, är ja, och nej, är nej, och tvivlet tiger still.”
Detta slags hyllning till klara budskap kan förstås ses som en hyllning till den starke härskaren, som pekar med hela handen och gör gränsdragningar utan pjåsk.
Frågan är om kulturkrigarna i sina rensningsaktioner kommer att nöja sig med att märka ord - eller kommer de också att kasta sig över poesins och texternas inre mening? Då får vi som älskar ”Öppna landskap” det ännu hetare om öronen.