”Jag känner inte för att fira jul”, säger min farfar när han kommer på besök i mitten av december. Han berättar om sin fru Isabel. Om hur hon gick bort så fort och oväntat – hon var ju inte ens sjuk! Samma dag var hon och dansade zumba och alldeles nyligen hade de också varit på en härlig Cypernresa ihop. Så fick hon plötsligt en hjärtinfarkt och bara dog.
Han får tårar i ögonen och visar mig deras vigselringar.
De var gifta i trettiotvå år och gjorde allt tillsammans.
”Jag följer dig vart som helst i världen men inte till kyrkogården”, hade han alltid sagt – ändå var det till slut just kyrkogården som han blev tvungen att lämna henne på.
Inför både jul och nyår ser jag många oroliga inlägg i mitt Facebook-flöde. Kanske är det för att jag är medlem i flera grupper för högkänsliga (en personlighetstyp som den amerikanska forskaren och psykologen Elaine Aron skrivit om). Kanske väcker högtiderna många känslor av press också hos den breda allmänheten.
På den stora dagen nyårsafton förväntas ett storslaget firande där alla årets karameller samlas på ett och samma ställe för att vid tolvslaget smälla och förändra allt. Det nya året ses som en ny början med nya möjligheter, som om möjligheterna var färre en annan dag.
Min farfar är i sorg, och han hanterar den genom att jobba. På pizzerian i småländska Rydaholm träffar han folk och får fokusera på annat – ja, som att baka pizzor. Vi lever så olika liv, och egentligen har vi knappt träffats förut. Bara några gånger.
Ett av mina starkaste minnen med honom är fyllt av obehag. Jag var liten och hade sugit på en polkagrisklubba som kladdat ner hela mitt ansikte – och jag var precis på väg in i toaletten för att tvätta av mig när farfar kom och överraskade mig med en massa blöta pussar överallt.
Usch! Det var jag inte beredd på. Finländare – som jag vuxit upp med – kindpussas nämligen inte lika ofta som chilenare. Ändå var det ju inte bara på grund av farfars pussar som jag rusade in i toan och sköljde av nunan så snart han släppte mig. Det kunde ju däremot inte han veta – och i efterhand har jag ångrat att jag kanske fick honom att tro att det var honom jag äcklades av.
”Isabel och jag planerade att göra så mycket i framtiden”, berättar han. ”Nu planerar jag inte mer. Jag gör det jag vill göra nu i stället.”
Jag är så glad att ha honom hos mig – och hans ord tycker jag att vi kan minnas i nyårsplanerna. För allt härligt behöver faktiskt inte klämmas in bara på nyårsafton. Vad känner till exempel du för att göra just i dag?