I tider då läkarna och skolan tappat kunskapsmonopolet till det otyglade informationsmonstret Internet, har spelreglerna förändrats till självdiagnosernas Vilda Västern. Det ställer till det för en personlighet som består av hypokondri och en önskan om att förklara sakernas tillstånd, om det så handlar om hälsporre eller psykisk ohälsa.
Den senaste tiden har jag drabbats av en räcka åkommor. Efter ett par obehagliga yrselattacker, diagnosticerades jag först med Kristallsjukan och därefter med Menieres sjukdom. Av någon anledning tyckte jag att det sistnämnda lät mer exotiskt, så numera presenterar jag mig som Menieres arvtagare. Min farmor hade säkert sagt att jag skulle sluta sjåpa mig och äta mer gröt, men i brist på farmors sanningar så får jag förlita mig på nätdiagnoserna.
Då jag i en tidigare krönika stoltserade med minutiösa scheman för löpning, arbete, engelsk fotboll och städning, hamnade jag snart inom autismspektrumet, med en dragning åt Asperger syndrom. Eftersom jag alltid har gillat Dustin Hoffmans karaktär i Rain man, bär jag den diagnosen med stolthet. Min oförmåga att filtrera sinnesintryck, i kombination med vansinnesutbrott på tekniska hjälpmedel, fick jag stämpeln ADHD, med inslag av Teknikstress. Detta kunde jag acceptera, då jag var i fint sällskap av Pelle Fosshaug och Frank Andersson i min vuxen-ADHD. De gånger då mina förväntade utbrott istället vändes inåt och jag blev sluten och apatisk, justerades diagnosen till ADD.
Ju mer tid jag tillbringar framför skärmen på jakt efter den kompletta diagnosen, ju färre människor har jag tid att träffa i verkligheten, vilket medfört en släng av Social fobi. Detta är praktiskt att skylla på de helger (merparten) då jag föredrar engelsk fotboll framför parmiddagar, IKEA-besök och skogspromenader. På tal om IKEA så var det på deras textilavdelning som mina groteska nysattacker på 18-25 bröl, kunde artbestämmas. Jag lider förmodligen av en textilkemikalieallergi som under många år har gäckat mig. Det är lätt att skratta åt, men faktum är att nysattackerna, som kan liknas vid dödsångestskrik, har fått mig avvisad från en biosalong och även fått alla mina barn att börja gråta.
Eftersom stora delar av mitt liv färgas av diagnosväxlingarna, är jag på väg att utveckla en lindrig schizofreni. Vi får se om det blir den eller senhöstförkylningen som ockuperar mig härnäst.
Nej, det var lättare förr, när det gick att lita på läkare, lärare och farmor.
När man fick lära sig att veta hut och sluta sjåpa sig.