Hur något sägs spelar roll. Gärna vill vi tro att vårt mänskliga kritiska tänkande är objektivt, att vi är bortom sådana simpla pr-tricks som ordval och presentation. Men sådan säkerhet är bedräglig – vi är sociala djur, på gott och ont. Det politiska språket har alltid reflekterat den politiska kulturen i övrigt. Ett klassiskt exempel, om ni låter mig hållas: under den romerska republikens glanstid betydde ordet suffragium val; under imperiets tid skiftade betydelsen till ”en tjänst”; för att slutligen, när systemet helt och hållet riggats för patricierna, blev innebörden av suffragium helt enkelt en ”muta”.
Valfrihet är ett sånt ord. I den politiska Svenska diskussionen betyder det privatisering, men eftersom svenskar över lag är emot privatiseringar, så kallas det ”valfrihet”.
Det här är något som hamrats ut av näringslivets pr-maskineri, valfrihet och mångfald blev ledorden, trots att de menade privatisering. Ordet har en bakgrund i det nyliberala systemskiftet i slutet av 70-talet, som banade vägen för Reagan och Thatcher i USA och Storbritannien. Den nyliberala ekonomen Milton Friedman skrev 1980 en bok som kallades ”fri att välja”.
Det retoriska knepet är effektivt, eftersom det ställer debattmotståndaren på defensiven, ”hur kan du vara emot valfrihet?”. Och så har nyliberalerna ramat in debatten till sin fördel.
Men privatiseringar har inget att göra med valfrihet. Det är bara att se på ”välfärdsmarknaden” (vilket förskräckligt ord som den nya politiken gett oss!): den domineras av stora aktörer med riskkapital bakom sig. Varför? Det är väldigt enkelt. För att överleva på marknaden behöver företagen pressa priser och ta över så stora delar av vårdkedjan som möjligt.
Små initiativ konkurreras ut och sväljs av större. Det här är nästan en universallag av marknadsekonomi, se bara på den bedrövliga privatiseringsreformen i och med apoteken. Detsamma gäller ”skolmarknaden”. Marknaden skapar likriktning, inte ”mångfald”.
Den valfrihet folk efterfrågar i vården och välfärden går gott och väl att tillgodose i det offentliga. Självklart borde folk kunna få information om olika behandlingar och välja läkare. Självklart ska farmor och morfar kunna känna sig som sina egna människor, med en röst som hörs och respekteras av hemtjänsten. Men detta garanteras inte av privatiseringar.
Den offentliga välfärden har också fått sig en törn, eftersom om den inte blivit privatiserad har de nyliberala krafterna ändå fått in en fot i dörren. Här drivs verksamheten som ett företag, med en intern marknad. I stället för behovsstyre är det prismekanismer och komplicerade byråkratiska mätinstrument som präglar verksamheten.
Inga av de löften som privatiseringen och vinstdriften i välfärden såldes in med har uppfyllts, vilket antagligen är varför argumenten byter skepnad hela tiden: ena dagen är det ”kvalitet”, andra ”valfrihet”. Slutsatsen blir den samma: ett fragmentiserat samhälle där de mer bemedlade kan köpa sig fria och slippa beblandas med de människor vars arbete som deras rikedomar bygger på.
Här finns en enorm potential för en socialdemokrati som vill något. Väljarna är nämligen i en kvalificerad majoritet emot vinster i välfärden. Nu när även SD står på riskkapitalisternas sida, efter lite uppvaktning från Svenskt näringsliv, är det öppet mål.
Låt er inte luras av de trollkonster som det politiska språket bjuder på. Fråga er alltid vad som menas med ett politiskt begrepp: med största sannolikhet är det någon som försöker sälja er något ni inte vill ha.