”Melinda. Anhörig.”
”Hej Melinda!”
De svarar i kör. Det är mitt första AA-möte. Trots att jag själv knappt varit full i mitt liv, är det lätt att känna gemenskap med de andra som deltar.
På öppna möten får även anhöriga vara med, och det här är första gången för mig.
Lokalen är ganska liten, men den här dagen är den full. Full av människor. Människor som sitter utmed väggar, och människor som sitter runt det avlånga bordet. Människor som varit fulla för mycket, och medberoende eller medmänniskor fulla av beundran.
Beundran för vad? Varandras styrka och mod. För det krävs det för att erkänna sin svaghet och göra något åt den – och inte minst för att dela med sig av resan.
Ann Heberlein använde bland annat Anonyma Alkoholister som exempel i sin bok Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar (2008). Jag började nyligen läsa den, av nyfikenhet, då Heberlein senare skrivit andra böcker som jag uppskattat.
Den 26 maj skrev hon också en debattartikel i Expressen om bristen på mod i det svenska samtalsklimatet. I den menar hon att den perfekta kulturskribenten är ”En rasifierad brud från förorten”. Hon motiverar: ”Någon som kan bidra med sina erfarenheter, sådana där texter med 78 ’jag’ i, men utan referenser till böcker eller andra tankar än de egna”.
Heberlein anser att det väsentliga på dagens kultursidor – ”som borde vara platsen för intellektuella samtal” – sällan är vad man kan, utan vem man är.
Jag är inte den enda som provocerats av detta. Skulle rasifierade brudar från förorten vara mindre kompetenta än andra?
På sin egen Facebook-sida skrev Heberlein den 1 juni ett offentligt svar på en del av kritiken hon fått. Formuleringen ”rasifierade brudar från förorten” var enligt henne själv ett retoriskt grepp och experiment med syfte att undersöka vad man egentligen får skriva. Heberlein tyckte heller inte att hon uttalat sig kränkande på något sätt om den utpekade gruppen.
Metros kolumnist Evyn Redar som läste debattartikeln efter ett lyckat jobbmöte håller tydligt inte med henne. Och i boken om ansvar diskuterar faktiskt Heberlein kränkningar som subjektiv upplevelse. Hon kritiserar Lars Vilks för att utnyttja yttrandefriheten till att kränka, men idag – 8 år senare – verkar hon själv lite inne på samma spår.
Experiment. På AA-mötet hör jag berättelser om att ha hittat sig själv. Att tidigare inte ha tyckt om sig själv. Jag tänker på hur allmänmänskliga dessa känslor är. Och ingen får avbryta eller öppet döma. I Sverige finns också samtalsklimat med mod.
Lyssna.