Är det gråhåriga maktfarbrorn borta som sexsymbol?
Vi lever i en otrolig retro-tid. Nyinspelningarna slutar inte att komma. I USA har man gjort en nyinspelning av "Dynasty" och här hemma är det Roland Hassel som har tolkats igen.
Dynastin var en populär "night opera" det vill säga såpa på bästa sändningstid, på 80-talet. Den kanske inte var riktigt lika stor som Dallas men definitivt lika känd och definitivt lite såpigare.
När den nu spelas in igen har den moderniserats och klätts i 2010-talets skepnad. Blake Carrington är inte gråhårig (nu för tiden duger inte det som sexig maktsymbol) och Sammy Jo (som på 80-talet spelades av Heather Locklear) är en homosexuell ung man. Vem som ska axla Joan Collins ikoniska roll som Alexis är inte avslöjat än. Spekulationerna är många men själv hoppas jag på Elizabeth Hurley.
Den andra trenden är att ta vid där serien slutade "way back". I Storbritannien har "Red Dwarf" och "Cold feet" fått nya säsonger långt efter att serien lades ner. Red Dwarf är visserligen fortfarande roligt men kanske mest för att det var roligt då. Lite är det som att det nu skulle komma en säsong till av Nilecity.
"Så mycket bättre" är som vanligt så här års snackisen. Och även om man lägger #metoo-debatten och Anders Wendin åt sidan så kändes första avsnittet lite sunkigt. Som karaoke på en 50-årsmiddag ungefär. Jag hoppas verkligen att årets artister tar ut svängarna mer framöver.
Årets säsong av "Tro, hopp och kärlek" där präster söker fru var en riktig flopp. Ingen av dem lyckades få till en långvarig relation. Jag tror att om det blir en säsong till så måste Mark gå in och coacha mer - och det i ett tidigt stadium. Flera av dem valde ut brevskrivare de inte ens gav en chans, brevskrivare som aldrig skulle ha varit där. Kanske skulle flera av dem behövt en kärlekscoach även efter kamerorna slocknat.
Kanske börjar vi också bli lite mätta på tv-dejtingen. Det är ensamstående mammor, bönder och präster och det är människor som träffas först vid altaret. Det är "bachelors" och "bachelorettes" och det är unga partypinglor av båda könen som varvar sol och bad med hook-ups. Ytterst få verkar leda till långvariga seriösa relationer (Paradise Hotel-deltagarna ursäktade för där är det inte ens vitsen) utan så fort vardagen kommer och kameran stängts av spricker det. Jag tror att det hänger ihop med att vi är usla på vardag nu för tiden. Det ska spraka och gnistra hela tiden och gör det inte det tror vi att det är nåt fel och börjar leta efter nåt annat som vi tror ska gnistra och spraka. Nog ska det pirra i magen ibland i en relation men ibland handlar det också om att man ska ta sig genom arbetsveckor fyllda av utvecklingssamtal, falukorv och smutstvätt.
"Allt för Sverige" (SVT) är tillbaka och inleddes i vårt län på Vadstena slott. Det är som vanligt intressant med deltagarnas reflektioner av vad de upplever som svenskt och att fundera på vad man själv ser som amerikanskt. Det är också intressant att reflektera över vad det är som gör att man känner sig hemma någonstans. En del av de vuxna adoptivbarn som söker sitt ursprung i "Spårlöst" (Sjuan) känner sig hemma direkt när de kommer till sitt födelseland medan det för andra blir ett större avstånd.
Sent om sider ska TV6 nu visa den åttonde och sista säsongen av "Royal Pains", feelgoodserien om en doktor i the Hamptons som tar husläkarväskan med sig på McGyver-utflykter till alla rika i området. På lördag är det dags. Nu är det också klart att "This is us" (Tv3) andra säsong börjar sändas i Sverige 14 november. Missa inte!