Telefonslussen överbelastades, det blev en rafflande rösträkning, en storfavorit föll tungt, Yohio grät ut över resultatet, fel (eller var det rätt?) låt vann. Med andra ord, Melodifestival-spektaklet fick ett sådant där förväntat slut i år igen.
Same procedure as last year, som det så käckt brukar heta.
Frågar ni mig finns dock en ingrediens i årets finaldrama som vi inte brukar vara särskilt bortskämda med. RÄTT LÅT VANN!
Det må bara ha skiljt några ynka röster, konspirationsteorierna om röstningsfusk må vara lika många som antalet tecken i Aftonbladets samlade Melodifestival-bevakning och de upprörda artistkänslorna (och tårarna!) må svalla, men det var den bästa låten som vann.
Sanna Nielsen. ”Undo”. Bättre än så blev det sannerligen inte på den svenska melloscenen i år. Det var en sådan där låt som, just likt när Charlotte Perrelli vann med ”Hero” för ett gäng år sedan, redan första gången den nådde hörselgångarna markerade att en vinst var på gång.
Så blev det också. För en gångs skull gjorde den svenska tevepubliken och de internationella jurygrupperna rätt i sin samlade bedömning och skickade det bästa bidraget vidare.
Om den sen kommer stå sig i den internationella konkurrensen? Svårt att avgöra, men en klassisk powerballad har i alla fall större möjligheter än det som funkar i svensk eter men är fullständigt obegripligt för den röstande europeiska publiken.
Sanna Nielsen kommer se till att vi slipper skämmas i början av maj när Eurovision går av stapeln i Köpenhamn.
SVT skäms nog däremot en aning. Eller bör i alla fall göra det. Årets upplaga av Melodifestivalen har varit sämre i allt. Programledare som borde vara roliga har varit tråkiga, tittarna har svikit och konceptet känns bara förbannat gjort. Det är nog dags att börja tänka nytt. Att blicka framåt och inse att det finns sexigare underhållning än att ställa c-artister på scen i nybyggda ishallar och hoppas att en svindyr produktion ska lyfta hela underhållningsvärdet.
För musikaliskt har ju klassen också varit på sin höjd låg i år. I många fall tyvärr riktigt låg.
Jag är svag för singer/songwriter-låtar och kärar väldigt lätt ned mig i smäktande gitarrtoner och känslomässig sång. Ellen Benediktsons bidrag i Melodifestival-finalen kvalar in i genren, men verkligen inte i facket av låtar som jag kärar ner mig i. Snarare tvärtom. Den är hemsk.
Tur då att SVT i alla fall haft det goda omdömet att även sända inslag med riktigt bra musik den senaste tiden. ”Jills veranda” med countrydrottningen Jill Johnson som charmant ciceron har båda omtalats och hyllats efter de kvällar det visats. I veckan som gick släpptes musiken från teveserien ut via Spotify och det är Melodifestivalens raka motsats.
Musik med själ och hjärta.
Avskalat och vackert snarare än svulstigt och konstlat.
Som bäst manifesterat av Marit Bergmans ”Never You”. Jag har aldrig varit något större fan av den spralliga sångerskan, men den lilla melodi som hon skrev tillsammans med Pam Rose under teveinspelningen och som nu finns tillgänglig via Spotify tar ett bastant grepp kring hjärtat och vägrar sedan släppa taget.
Det är singer/songwriter så långt ifrån Ellen Benediktson man kan komma. På ett fantastiskt positivt sätt.
Därmed, en förhoppning som jag vet aldrig kommer bli bönhörd.
Skrota Melodifestivalen och satsa budgeten och sändningstiden på musikprogram likt ”Jills veranda”.
Det skulle kunna bli ett uppvaknande för hela riket.