Palme skulle älskat detta

Jag minns den 1 mars 1986. Det var en lördag och grått ute. Jag tassade ut i hallen och hämtade morgontidningen som hade hunnit få med nyheten. Sedan väckte jag min bror och mina föräldrar och vi slog på teven för att höra mer om vad som hänt.

Det var en gastkramande kollektiv sorg, som om ett stort evigt svart snöfall hade börjat falla från en stålgrå himmel.

Palmes politiska arv är inte längre hans. Andra, mindre dugliga socialdemokrater, försökte bära det vidare in i nittiotalet men där tappade de all styrfart och ingen rosenröd vind fyllde längre några segel.

Sedan kom medelklassens revolution med marknaden och avreglering. Där någonstans tror jag vi har de första tecknen på en förvirrad socialdemokrati. På nittiotalet allierade man sig med makten mer än med folket och folket, långsamt men oändligt tålmodigt som alla rörelser på gräsrotsnivå, började lösgöra sig från socialdemokratin.

Olof Palme fick mig intresserad av politik. Jag var tretton år under valrörelsen 1985, älskade rockgruppen Imperiet och tyckte moderater var bland det läskigaste som fanns. Min far var aktiv i VPK och min bror sprang runt i trapphusen och sålde alla möjliga obskyra vänstertidningar. Jag formades av Mikael Wiehe och klasskamp. Men jag blev ung och sedan vuxen i ett helt annat land, där vänsterns läror ganska snabbt fick något förlegat över sig. Tillvaron omkring mig talade ett annat, snabbare språk. Det jag lärde mig på mina marxistiska grundkurser kunde inte användas på verkligheten jag hade omkring mig.

Häromdagen läste jag om mig själv i Aftonbladet. Det var på deras kultursida (som nog får betraktas som bland det mest marxistiska vi har kvar i Sverige, på gott och ont) och någon försökte utmåla mig som en fiende mot alla former av solidaritet, som ett ondskefullt högerspöke som hukar runt i medias undervegetation och jagar oskyldiga att ha som fiender.

Förutom det lätt patetiska i att anklaga andra för att jaga fiender när man själv inte kan andas utan att ljuga om sina meningsmotståndare (en konst vänstern delvis slipat till fulländning) är det beklämmande hur lite just vänster och höger går att applicera på dagens politiska liv.

Är det något jag inte är så är det höger. Jag anser mig fortfarande äga rätten att själv definiera mitt liv.

Den tidiga vänstern har till stora delar korrumperats av makten. Klasserna har blivit flytande så att de som nu säger sig tillhöra vänstern blivit en välbetald medelklass, oftast boende i de stora städernas innerstad. Minns ni när Miljöpartister gick klädda i kofta och sandaler och bodde i ruckliga hus på landet? Nu bor de på Södermalm och jobbar inom media. Den riktiga arbetarklassen är unga arbetslösa män på landsbygden som föraktar facket och röstar på SD. Vänstern är inte vänster längre och högern är definitivt inte höger längre, vilket för en gammal vänsterkille känns rätt skönt att kunna konstatera.

Den tidigare kulturella bildningshungern som fanns hos borgerligheten verkar nu fullständigt ha blivit utbytt mot schlager och usla deckare. Ingen vågar vara högtidlig i Sverige längre. Ingen vågar göra sanningen till sin. Vi som försöker, vi jagas ner för varenda medial bygata som finns medan alla fega stackare som har chansen passar på att svinga lite när drevet drar förbi.

Allting är i rörelse som Lundell döpte en av sina böcker till. Allting rör sig. Det är svårt att få syn på samtiden eftersom den hela tiden är i rörelse.

Jag tror Olof Palme skulle älska den politiska utmaningen vårt land står inför. Jag tror han skulle ha vågat säga och skriva alla de sanningar som det politiska etablissemanget just nu är så förtvivlat rädda för att ens nämna vid sitt rätta namn. i Jag saknar honom och hans intellektuella briljans, hans retorik och att han stod med benen som Joakim Thåström vid talarstolen.

Jag saknar hans varma, men knivskarpa blick på tillvaron.