Utan det överdrivna hade årets julkalender blivit ännu bättre. En prisbelönad series andra säsong släppt. Och inte blev det kärlek åt alla.
Det finns nåt fint i att ta barn på allvar. Att inte skoja till det bara för att det är barn. Självklart kan man - och ska - skoja med barn men det utesluter inte att ta dem på allvar.
Ofta när man gör kultur för barn - oavsett om det är musik, teater, film eller tv så görs det på ett sätt som lite för tydligt skojar till det. Det här är förmodligen det som gjorde Astrid Lindgren så älskad - hon tog barnen på allvar.
Tyvärr tycker jag inte riktigt att årets julkalender i SVT gör det. ”Storm på Lugna gatan” är hittills på det hela taget bra men så måste de ha överspelande karikatyrer till karaktärer med som liksom spräcker magin. När det är en så tydligt överspelad karaktär tappar det trovärdighet och kan förvisso vara underhållande men magin av en väl berättad historia försvinner. Jag tänker både på mamman i familjen (spelad av Cissi Forss känd från Ica-reklamen) och på Lussan (Lena Philipson). Det här är inte skådisarnas fel, utan manus och regi. Man tror för lite om barnen för att våga måla med nyanser.
I måndags var det säsongsavslutning för ”Vår tid är nu” (SVT) och matriarken är död. Hennes långa relation med köksmästare Backe fick till slut en riktig nytta genom att han kunde plocka fram en bevittnad kopia av testamentet. Men innan det fick vi bevis för att Peter och Ester inte drar sig för att stjäla, ljuga eller gapa för att få som de vill. Peter som började serien som den goda brodern har moraliskt sjunkit medan den ohederlige storebrodern Gustav nu gör allt för att leva ”syndfritt” liv. Det är förstås dömt att misslyckas eftersom det innebär att förtrycka för sig själv vem han egentligen är och att acceptera för sig själv att homosexualitet inte är en synd. Den tredje säsongen blir den sista och den visas nästa höst.
”På spåret” (SVT) är tillbaka och roligast i säsongspremiären var Kristoffer Appelquists nervositet som fick honom att säga oerhört roliga saker. Mer sånt!
På Amazon Prime släpps i dagarna säsong två av ”The Marvellous Mrs Meisel”. Det är en lite pärla till serie så om man inte sett säsong ett så har man faktiskt missat nåt. Serien handlar om Mrs Meisel som är roligare än sin make - och han aspirerar på att bli komiker. Det utspelar sig i slutet på 50-talet så att hon skulle kunna vara roligare än honom leder förstås till sociala problem - och skilsmässa. För hennes del är det dock en karriär som byggs upp. Serien har belönats med två Golden Globe och fem Emmy-awards. Välförtjänt.
I år har jag följt ”Bonde söker fru” för första gången på länge. Varför vet jag inte för bönderna har sannerligen inte varit roliga. Hönsbonden Erik kanske tristast av dem alla. Hans prat om rättvisa har verkligen varit ett sömnpiller då det i hans fall har betytt inte visa känslor alls. På Öland har det istället betytt hångla med alla.
Webb-spin-off-serien ”Kärlek åt alla” har varit roligare även om det inte blev många par där. (Faktiskt bara ett!)