En tjej i min parallellklass på gymnasiet var alltid glad. Trevlig mot alla, smart, söt och dessutom kristen (det saknades väl bara en synlig gloria över hennes huvud). Tjejen hörde av sig till mig för ett tag sedan. Hon tyckte att jag skulle tipsa om Region Östergötlands filmtävling LevaLife här.
Tävlingen riktar sig till länets alla högstadie- och gymnasieelever. De uppmanas att spela in en filmsnutt där de berättar om sina egna erfarenheter av att må dåligt. Den allra bästa filmen är tänkt att visas som bioreklam i höst och övriga tio bästa blir prisade med biobiljetter.
Jag är kluvet inställd till tävlingen. Positiv inför större öppenhet, som till exempel P1:s Emmy Rasper skrev om i GP förra året (tänk om man vid ångest bara kunde säga att man var psykiskt förkyld istället för att ljuga ihop något om feber). Negativ är jag för att ansvaret att skapa öppenhet läggs på de drabbade.
Missförstå mig inte, jag tycker det är fantastiskt när människor vill och vågar vara öppna! Riksförbundet Hjärnkolls ambassadörer tror jag till exempel har gjort mycket nytta. Rebecca Anserud har lärt mig mycket om bipolär sjukdom och Joanna Halvardsson har varit bra på att ryta ifrån när medier uttryckt sig klumpigt om autism och Aspergers syndrom. Vem vet mer än de med egen erfarenhet?
För två år sedan intervjuade jag Thomas Nybom, pappan bakom boken I dina ögon om dotterns ADHD-problematik, men framför allt om samhällets oförmåga att erbjuda rätt stöd. Min artikel spreds som en löpeld på nätet, och det vore kanske trevligt för mig personligen att säga att det var för att den var så välskriven – men jag tror snarare att spridningen berodde på att så många kände igen sig i Thomas berättelse. Det kan vara svårt att få hjälp.
”Skit i honom! Han är konstig och får skylla sig själv!” sa också mina första universitetskompisar, när jag uppmärksammade dem på att en av 70 kursare verkade ensam och själv hade sagt till mig att han inte mådde så bra. I Emmy Raspers artikel i GP framgick dessutom att en av fyra chefer inte kan tänka sig att anställa någon med erfarenhet av psykisk ohälsa.
Psykisk ohälsa syns inte nödvändigtvis, så jag borde inte ha antagit att tjejen i min gamla parallellklass alltid var glad, även om hon log mycket. Ann Heberleins serie Mina två liv i SVT har också visat att psykiskt sjuka kan uppnå höga positioner i samhället. Men fördomarna finns kvar och de sköra ungdomarna som delar med sig kan i värsta fall utsättas för diskriminering och inte bara en trevlig stund i biosalongen.