I svagare stunder kan jag känna mig avundsjuk på de horder av supportrar av superhjältefilmer. Att kunna bli så engagerad och känna stark samhörighet med vissa filmer. Samtidigt har de miljontals världen över att diskutera sin passion med. Andra som de kan bolla sina älsklingsfilmer med. Kunna läsa oändlig mängd artiklar och krönikor om dem. Vänta ivrigt på nya släpp. Eller en sådan enkel sak att inte få nog av superhjältefilmer. Det måste vara en evinnerlig lyx att bara vilja få mer eftersom den önskan har besannats kraftigt i minst tio år nu. I jämförelse har jag min passion i klassisk film. 30-70-talet under förra seklet är där jag kan känna rus av välbehag i hela mig bara av att börja se en liten bit av dem. Att ha detta område i kombination med att vara född på 80-talet lämnar en del begränsade möjligheter att kunna ha vänner som vill frossa i det lika mycket. Enstaka äldre vänner som även är cineaster går att komma någonstans med. Genren i sig är dessutom inte särskilt levande, tiden har sprungit ifrån den. Trots goda kvaliteten är det sällan filmjournalistiken har sitt fokus på film noir från 40-talet eller Doris Day/Rock Hudson-komedi från 60-talet. Av förklarliga skäl.
Den där avundsjukan stannade av något när jag valde att se "Zack Snyder's Justice League". En enormt efterlängtad premiärsläpp, för en del, som kom ut digitalt i helgen. Själv fick jag kämpa mig igenom den som om jag deltog i en tyst retreat där varje minut varar en evighet. Utan biografens fernissa av foto, ljud och mörker tappade filmen en essentiell del av sin dragningskraft. Inte förbättrades läget av att regissören Snyder hade någon vision om 4:3-format (gammal tv-format på lekmannaspråk). Jag respekterar en konstnärs vilja att göra sin egen kreation. Samtidigt förstår jag inte vad Snyder fått ut av att använda formatet.
De som brukar njuta av sådana filmer däremot verkade i unison extas över att vad de uppfattade som en återupprättelse av "Justice League" äntligen såg dagens ljus. Zack Snyder avbröt då sitt arbete när hans vuxna dotter gick tragiskt bort i självmord. De hårdkokta fansen var övertygade om att Joss Whedon förstörde deras dröm, och en bättre film fanns i klipprummet.
Glädjen av att få förklaringar till vissa händelser i den förra visste inga gränser. Uppfattningen har bland många varit att nedbantningen som Whedon ägnade sig åt skapade en inklämd sörja. Samtidigt, svårt att bry sig om "Mother Box", det vill säga någon form av hockeykortsamling för den onda typen Steppenwolf, som med tre så kallade mammalådor kommer göra hela universum till mörkrets slavar. Hur många gånger förväntas jag som person bry mig om en ond som samlar amuletter i hopp om makt (Thanos från Marvel)? Eller hur många coola, muskulösa män med fäbless för grubblande ska en film kunna tåla?
Då kryper avundsjukan tillbaka. Tänk att orka fyra timmar av brist på nyskapande. Tänk att kunna känna glädje mitt i en biolös pandemi över något så ordinärt trots allt. Att Snyder eventuellt lyckats bättre med sitt material än vad Whedon gjorde säger egentligen ingenting om kvaliteten på "den rätta versionen".
Fråga: Det är återigen bevisat att biograferna inte är där smittan sprids, rapporterade TT. Stänger vi ner verksamheter i onödan och försvårar deras framtid?
Problem: Om du tror Joss Whedons värsta synd är hård klippning bör du göra en sökning.