Jag är glad att jag åtminstone såg filmen i sällskap. Det var kanske inte det mest euforiska introt på en lördagkväll, men desto mer gripande.
Filmen tar avstamp i Sverige 1972, då en grupp politiker satte upp målet om ett samhälle bestående av autonoma individer, eller som Olof Palme uttryckte det: ”Varje människa ska behandlas som en självständig individ och inte som ett bihang till en försörjare…”. Syftet var hedervärt, att ingen kvinna ska behöva vara beroende av någon man, att inget barn i vuxen ålder ska vara beroende av sina föräldrar, eller vice versa. 40 år senare toppar Sverige den föga avundsvärda listan av medborgare som lever och dör som ensamstående.
Snart svepte ångesten in som en fuktig filt i salongen. Precis den obehagskänsla som faktiskt gör konsten så central för att vi ska känna att vi lever. För egen del blev det påtagligt att jag också är singel, visserligen med barn i hushållet varannan vecka, men utan fast sällskap för första gången sedan jag var 13 år.
Vi får följa två boutredare som handlägger döda människor utan anhöriga. De kartlägger livsöden, där i princip all social interaktion skett via nätet och där inte ens hyresvärdarna reagerat, eftersom autogirot fortlöpt långt efter döden. Men hur är det möjligt att människor får ligga döda i sina hem i månader, utan att någon saknar dem? Vart tog sammanhanget och kittet mellan människor vägen? Borde inte Palmes gäng gjort en riskanalys av det svenska kynnets relation till oberoendeidealet?
Mitt biosällskap och jag tittar på varandra. Vi känner inte varandra så bra, men i stunden delar vi samma vånda:
”Helvete, jag vill inte åldras och dö ensam”.
Paradoxen är att motsatsen är lika motbjudande. När filmen följer ett kollektiv med medeltidsklädda hipsters som kladdar på varandra i ett avsexualiserat gruppyogapass, åker skämskudden fram. Då sitter jag hellre själv med mina ostkrokar, tittar på fotboll och nöjer mig med interaktion via sociala medier.
I brytpunkten mellan ytterligheterna inser jag mitt existentiella Moment 22. Jag vill inte åldras i ensamhet men jag klarar nog inte av att ha människor för nära inpå mig. Kan vi finna umgängesformer som inkluderar allt det väsentliga i livet; passion, beröring, enskildhet, fotboll och ostkrokar?
Efter filmen flanerar vi tysta i natten, uppslukade av insikten om att vi ändå inte är unika i vår ensamhet. Vi får hålla huvudet högt, trösta oss med kulturen och nynna på Susanne Alfvengrens gamla slagdänga ”… bättre ensam ensamhet än ensam när man är två…”.
Därefter omfamnas vi i en kram av igenkänning och lättnad.
Huruvida vi gick hem var och en till sig, eller tillsammans, låter jag läsaren få avgöra.