Ny barnbok
Bok: När Geten kom till Trubbelvägen
Författare: Lena Adelsohn Liljeroth & Hugo Didring
Illustratör: Johan Unenge
Förlag: LB
På Trubbelvägen i Småköping bor familjerna Klantström och Snubbelgren. Strax intill på Lugna Gatan håller familjerna Ordningson och Prächtig till i sina fina hus. Den tidigare kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth som utgör den ena halvan av författarparet berättar på förlagets hemsida om hur boken kom till: "För några år sedan började Hugo och jag att fantisera ihop en berättelse om några konstiga familjer i en påhittad liten stad. Med Johan Unenges humoristiska illustrationer har detta nu blivit en bok, något som vi knappt vågade tro."
Hugo Didring är tolv år och barnbarn till Lena Adelsohn Liljeroth. Redan 1990 debuterade Lena Adelsohn Liljeroth som barnboksförfattare. Tillsammans med sina make Ulf Adelsohn gav hon det året ut bilderboken "En låda berättar". Paret, som varit gifta sedan 1981, har en lång bakgrund inom Moderaterna och har båda haft uppdrag i riksdagen och i regeringen.
Jag ska inte sticka under stol med jag läste boken om Geten på Trubbelvägen med en viss spänning. Halvvägs in i boken har det uppstått en rejäl konflikt mellan familjerna Klantström/Snubbelgren på Trubbelvägen och Prächtig/Ordningson på Lugna Gatan. Hur skulle Adelsohn Liljeroth/Didring få till ett vettigt slut på bråket? En tidigare rikspolitiker och flerårig kulturminister kan ju förväntas ha ett särskilt ansvar att inte sprida misshagliga budskap i barnböcker. Och i konflikten mellan de mer enkla och oordningssamma på Trubbelvägen och de mer fina och präktiga personerna på Lugna Gatan finns det ju fler än ett misshagligt slut på grannosämjan. Att låta bokens sensmoral bli att slarv och klanteri lönar sig mer än ordning och reda är ju tveksamt ur ett perspektiv. Att låta de mer tråkiga, upphöjda och ordningsamma på Lugna Gatan vinna över arbetarna i familjerna Snubbelgren och Klantström är också tveksamt; men ur ett annat perspektiv.
Jag kan säga så mycket att författarna löser problemet elegant och på bästa sätt. Båda sidor får anledning att ompröva och nyansera sina livsformer och beteenden. Slutet blir vare sig präktigt eller klantigt. Utan snällt och kul. Jag läste boken tillsammans med ett sexårigt barnbarn. Han gillade den och jag gillade den. Vilket är ett gott betyg. Och betyget dras i hög grad upp av Johan Unenges fantastiska teckningar.
