En av det öppna demokratiska samhällets grundbultar är exitmekanismen. Alltså vår rätt att överge verksamheter som vi är missnöjda med.
Exempelvis är det bra för arbetarklassen när det är låg arbetslöshet och arbetsmarknaden har svårt att få tag på folk. Inom industrin är detta givetvis en traditionell insikt, men det har varit lite knepigare i offentlig sektor, eftersom där sällan funnits flera arbetsköpare. Har du vantrivts i kommunens verksamhet, så har det varit svårt att hitta något motsvarande utan att flytta.
När nu så många inom välfärdsverksamheterna skriker efter folk kanske det borde leda fram till en viss läraktighet i hur personal kan behandlas. När personal säger upp sig för att börja jobba i konkurrerande verksamheter är det en tydlig signal om att värna arbetsförhållandena bättre. Först kommer klagomål. Sedan uppsägningar.
Men om denna ”exitmekanism” ska fungera - att kunna säga upp sig och ta något som är bättre – krävs att arbetsmarknaden är dynamisk och arbetslösheten låg. Det måste finnas, som förre LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson uttryckt det, en hög ”Dra åt helvete”-faktor som gör att de anställda verkligen kan rösta med fötterna.
En av de mest betydelsefulla ”exit” vi haft i vårt lands historia är emigrationen, som började på 1860-talet, och gick framförallt till Amerika. En av konsekvenserna var att den politiska inriktningen i vårt land förändrades.
Makthavarna fick sitt självförtroende knäckt. Den socialdemokratiska välfärdsstaten hade inte varit möjlig utan detta exodus, när blomman av det svenska folket drog utomlands och lämnade b-laget kvar att försöka reda ut situationen. Och det gick ganska bra.
Hade dåtidens makthavare lyckats med sina ambitioner att tvinga folk att stanna kvar i Sverige hade utvecklingen inte varit lika lyckosam.
Ett bra mått på hur väl en verksamhet fungerar visas i vilken riktning folkströmmarna går. Om folk vill dit, är det något som är bra, om folk sticker, är något fel.
Det gäller länder, det gäller partier och föreningar, skolan och sjukvården, alla slags verksamheter där vi människor samverkar.
Det finns således skäl att bejaka exitmekanismen. Om det är lätt för folk att byta, välja något annat, kommer det att hålla alla verksamheter på tå. Det räcker inte med att snacka, det måste vara verkstad också. Rätten att rösta med fötterna håller samhällskroppen frisk och sund.
Eller åtminstone borde det vara så.
Ta skolan. Genom valfriheten har vi fått tydligt för oss att det finns ett missnöje med ”vanliga” skolor. Friskolornas framgångar beror på att exitmekanismen gjort det möjligt för elever att söka sig till grönare ängar längre bort.
Den politiska utopin om att alla skolor ska vara så bra, att ingen egentligen ska behöva välja, är ännu så länge lika långt borta som hoppet att Jesus ska komma tillbaka.
Men det kräver att även skolorna byggs för att vara ”läraktiga”. Alltså hela tiden granska den egna verksamheten kritiskt, och lära sig av andra, som har större framgångar, istället för att gnälla.
Således. Vi bör försvara exitmekanismen som medborgarens sista möjlighet att använda ”Dra åt helvete”-faktorn på alla samhällsfält.