En av mina personliga favoriter är Hirokazu Koreeda. Den japanska regissören fångar verkligheten på säreget sätt. Rollfigurerna är sällan dramatiska utan mer återhållna, samtidigt som de med små medel förmedlar stor dramatik. I Koreedas händer är människor felbara varelser som hans filmer har stor empati med. Om jag ska sammanfatta hans verk med en känsla kommer jag att tänka på ett bibliskt passage: "Love is patient, love is kind. It does not envy, it does not boast, it is not proud. It is not rude, it is not self-seeking, it is not easily angered, it keeps no record of wrongs. Love does not delight in evil but rejoices with the truth.", översatt blir det "Kärleken är tålmodig, kärleken är godhjärtad. Den avundas inte, den skryter inte, den är inte stolt. Den är inte oartig, den är inte egoistisk, den förargas inte lätt, den håller inte ett register över fel som begåtts. Kärleken finner inte nöje i ondska utan glädjer sig med sanningen." Koreeda ägnar sig ofta åt en kärleksförklaring till sina karaktärer.
Därför är jag både orolig och glad åt hans nya "Sanningen" som kommer i slutet av mars till svenska biografer. Juliette Binoche, Catherine Deneuve och Ethan Hawke spelar huvudrollerna. Det förekommer alltså språkblandning av franska och engelska. Varför är jag orolig? För att alla regissörer och skådespelare fungerar inte när de gör skiftet från sitt modersmål till ett annat språk. Ett bra exempel är franska Marion Cotillard som nästan alltid tar andan ur tittaren med sitt fenomenala spel men sällan gör mer än bra insatser när hon agerar på engelska. Jämför hennes insatser i "Rust And Bone" och amerikanska "Inception". Hon är i princip aldrig dålig men inte heller lika strålande när hon hålls ifrån sitt modersmål. Ett annat exempel är Wong Kar Wai som engelskdebuterade med "My Blueberry Nights" och innan hade gjort "In The Mood For Love".
Ännu ett exempel är Fernando Meirelles som efter "Guds stad" valt intressanta projekt som "The Constant Gardener" och "Blindness" men inte lyckats göra något så drabbande som han gjort på sitt modersmål. Eller vad sägs om Florian Henckel von Donnersmarck som gjorde spektakulärt berörande "De andras liv" för att sedan ge sig på amerikanska marknaden med "The Tourist".
Men det finns också en hel del exempel på att övergången inte måste vara smärtsam. Lars von Trier har gjort så eleganta skildringar som "Dogville" och "Melancholia" på engelska. Italienaren Michelangelo Antonioni gjorde 1966 den enormt brittiska "Blow-Up" med skärpa och eftertänksamhet.
En annan personlig favorit för mig är danska Susanne Bier. Hon har regisserat så lyckade filmer som "Bröder", "Efter bröllopet" och "Hämnden". När hon debuterade på engelska med "Things We Lost In The Fire" var även den emotionellt rörande och klok. I hennes fall verkar snarare åren rört till det för numera är hon även kapabel till bristfälligt material. Samma går inte riktigt att säga om Koreeda. Så vi väntar med spänning för att se vad som händer.
Veckans
Om du missat: "Dogville" må ha år på nacken men är filmhistoria du inte vill missa, oavsett vad du tycker om Lars von Trier. En hyllning av berättandets magiska förmåga att skapa allt av ingenting.
Att se fram emot: Amanda Kernells "Charter" har snart premiär på biograferna. Kernell gjorde den prisade "Sameblod" sist.