Skådespelaren Sean Connery gick bort förra veckan vid 90 års ålder. Kända och okända människor delade med sig av sorg och kärlek inför hans bortgång. Inte alls någon ovanlig reaktion när en för allmänheten känd person lämnar jordelivet. Inte heller märkligt att människor fokuserar på någons positiva sidor när de går bort. I den stora sorgen blir de mindre attraktiva sidorna oviktiga, för det är det bästa med personen vi kommer att sakna. Relevansen för de nersmutsade dragen är förbi. Men i kölvattnet av tårar som blev kvar om Connery kom också de som nämnde att han kanske inte är någon att hylla med tanke på att han under många år höll fast vid sin åsikt att slå kvinnor inte var något fel på. Han poängterade bara att man inte slår en kvinna såsom man slår en man, ett slag med öppen hand räcker för en kvinna.
Av någon outgrundlig anledning verkade den här vetskapen ganska låg i samhället. Trots att Sean Connery inte gjort något för att vara diskret med åsikterna. Han höll inte sådana tankar hemligt eller blev avslöjad med dem utan kunde diskutera dessa öppet i intervjuer. Det kollektiva minnet är tydligen kort. 2009 blev han tillfrågad om det igen och sade då att han inte tar tillbaka något. Att vissa situationer kräver våld mot kvinnor. Vissa kvinnor vill ha sista ordet, och när mannen försökt allt annat och det inte fungerat är det rätt att slå kvinnorna. Han ska senare ha tagit tillbaka det men att tro på det är svårt med tanke på att han ägnade många år fast i sin åsikt. Hans första fru Diane Cilento har i sin självbiografi skrivit om att han regelbundet misshandlade henne fysiskt och psykiskt. Allt pekar på att det funnits autenticitet i den typen av syn hos honom.
Att människor är bristfälliga varelser är som bekant inte något nytt fenomen. Gruppen skådespelare är knappast skonade. Varför en skådespelare skulle vara en bättre människa än någon annan är oklart men en bortgång kan dra fram de skönmålande penslarna.
Vissa anser att det inte passar sig att tala illa om de bortgångna. Jag förstår känslan. Samtidigt ser jag en stor möjlighet här. Om fler får veta att en stilig, charmig, attraktiv och framgångsrik man var hustrumisshandlare och hade vidriga åsikter om våld kan det bredda bilden av förövare. Teoretiskt kan många enas kring att förövare finns i många olika format. Att våldsverkare inte har en särskild uppsyn eller signaler som visar vilka de är. I praktiken kan vi ändå ha svårt att se verkligheten för vad den är. Att en person som Sean Connery, älskad av många, visar sig vara en förövare lär oss något framåt. Han bar på åsikterna under större delen av sitt liv. Han var på höjden av sina framgångar när han åkte hem och utsatte sin fru för våld. En man som då var populär, som inte var desperat eller pressad. Kanske kan han via sitt minne göra en värdefull gärning för världen.
Bond-filmerna, Hitchcock, Oscar-statyett...inget av det spelar roll i jämförelse med de viktiga budskap som kan spridas i hans namn. Mäns våld mot kvinnor har många skepnader och är ett problem överallt i världen. Sean Connery kan bli ett ofrivilligt affischnamn för något viktigt.
Missa inte: "Yalda" är en spännande historia som av olika skäl är mycket ovanlig.
Stilla undran: Vore det inte lättast att inte glorifiera människor för allt möjligt enbart för att de är duktiga på att gestalta karaktärer?