När den här krönikan publiceras har jag besökt min gamla gymnasieskola under veckan. Jag och några andra tidigare elever blev inbjudna för ett tag sen, för att berätta för nuvarande klasser vad vi gör idag. Och vad vi skulle vilja säga till oss själva som nyblivna elever om vi kunde.
När jag tänker tillbaka på min gymnasietid minns jag särskilt bildateljén, typisk för min estetskola. Där målades det varje dag, och konstverk av elever hängde nästan så långt som ögat kunde se. Det var underbart, tyckte jag, men jag vet också att en del tyckte att det var flummigt att vi ofta fick så fria händer.
Robert, vår bildlärare, ville nämligen låta oss upptäcka vår egen kreativitet utan att begränsa oss med överflödigt många regler och krav. Alla skulle få hitta sin egen stil och testa sig fram, utifrån sina egna förutsättningar.
”Jag kan visa var dörrarna står, men ni får själva öppna dem!”, sa han, lagom filosofiskt.
Och en annan gång: ”Ni vill inte vara här och jag vill inte vara här, så låt oss sluta lite tidigare!”
I kontrast till Robert fanns historieläraren Malin, som med sin pedagogiska tydlighet gjorde lärandet enklare. Hon skrev listor där betygskriterier kunde prickas av, och jag älskade hennes noggrannhet när hon rättade mina uppsatser. Inga detaljer gick obemärkta förbi, så hennes konstruktiva kritik mottogs alltid med respekt.
Något som jag tyckte var flummigt var när samhällsläraren Martin, som själv var intresserad av buddhism, ville att vi skulle meditera innan lektionerna: ”Är ni lite trötta idag? Då sätter vi oss spikraka i ryggen, blundar och föreställer oss att vi är ett berg och att alla tankar bara är moln som flyger förbi, utan att kunna rucka oss!”
Även om jag inte tagit till mig alla råd på min väg, så tror jag att det har varit värdefullt att träffa olika sorters människor med olika livssyn och perspektiv på vad som är viktigt.
Jag minns att jag var väldigt stressad under gymnasiet. Jag ville ha bra betyg, vilket jag fick, genom många sena kvällar och nätter med dålig sömn. Ständigt trött.
Det var en befrielse att ta studenten, även om min kompis som fick ångest över utspringet tvingade mig att stå bredvid medan hon spydde på toaletten.
”Inga stormar än i våra sinnen bo” – I think not. Stormigt var det, under de där tre åren, vad än Herman Sätherberg som skrev ”Studentsången” tänkte.
Trots stressen ville jag verkligen plugga vidare, och det gör jag ännu – med nöje. Så till nuvarande elever vill jag ha sagt: Håll ut! Sen väljer ni själva ert fokus.