I den här kolumnen har jag skrivit om poänglösheten med prisgalor. Den mest omtalade av vilka är Oscarsgalan. En gång i tiden preserverade de tanken om en bransch vars hela affärsidé var glamour och drömmar. Men i en tid med sociala medier och vardaglighet som handelsvara finns inte samma värde i mystiken. De äldre målgrupperna tröttnar och de yngre ser ingen orsak till att lägga tre timmar åt att se en uppblåst variant av klubben för inbördes beundran. Stadigt vikande siffror och en pandemivariant av Oscarsgalan som tog tråkighet till nya nivåer låg bakom min första tanke när den omåttligt populära Will Smith bestämde sig för att ge komikern Chris Rock en örfil. För ett skämt som i sammanhangen inte var särskilt grov. Definitivt ett skämt en person med sjukdomsbakgrund kan ogilla men Ricky Gervais fnyser förmodligen åt nivån.
Så, min första tanke. Den här grejen är uppgjord. Det är inte möjligt att en människa saknar så mycket social kontroll på sig själv att varken andra där eller kameror stoppar honom från att så instinktivt uttrycka sin ilska. Det är för långt mellan dem för att händelsen ska vara spontan. Plötsligt är galan på allas läppar. Nästa års tillställning kommer inte passera utan förväntan. Jag kan undra vad händelsen och dess reaktioner säger om oss och vår tid. För den som mot förmodan har missat: Chris Rock står på scen och skämtar om att Jada Pinkett Smith ska spela in "GI Jane 2". Referensen är till "GI Jane" där en rakad Demi Moore var en stark kvinna inom militären. Will Smith ser ut att finna viss humor i skämtet men ser sedan sin fru himla med ögonen och uttrycka uppenbart missnöje. Varpå Smith tar steg till scenen där han ger komikern en örfil och sedan sätter sig tillbaka på sin plats och skriker åt Rock att aldrig ta Pinkett Smiths namn i munnen.
Sedan kunde ingen sluta prata om det. Eventuellt med undantag av Sarah Jessica Parker och Matthew Broderick. De fick frågan och hårdvägrade att uttala sig. Annars fanns kändisar på båda sidor som deklarerade varför man bör stoppa mobbare eller varför våld är fel i alla lägen. Sedan hakade de vanliga människorna på. Sociala medier fylldes av försvar för varför våldet inte var helt felaktigt. Pandemin var längre inte en samhällsfarlig sjukdom, filmbranschen återfick sin vigör, plötsligt återkommer drama. Har Smith glömt hur man umgås människor emellan? Vem vet. Effekterna av pandemin syns långsamt.
Än värre är att det börjar talas om att filmprojekt som Smith ska vara med i pausas eller stoppas. Missförstå mig rätt, min sympati ligger inte hos den kända skådespelaren utan många av de andra som arbetar med projekten och drabbas av hans eventuella oaktsamhet/gränslöshet.
Det senaste är att Denzel Washington uttalat sig om att djävulen söker upp en när det går som bäst för en. Rapporterar i alla fall CNN. När du varit fin nog för att bli attraktivt nog för djävulen att fördärva dig faller du dit. Djävulen behöver inte korrumpera den som redan är korrupt. Jag antar någonstans att den galna cirkeln är sluten och vi kan lägga situationen bakom oss. Inte för att Smith gjorde något med rätta utan för att vi har viktigare saker för oss.
Vänta en sekund: För övrigt undrar jag var ilskan är kring att Alec Baldwin sköt en fotograf till döds under en filminspelning om örfilen genererat så mycket.
Bäst just nu: "A Hero" måste du bara se.