Vanligtvis är jag inte blödig när det gäller låttexter, men idag berörs jag av Olle Ljungströms ”Jag och min far”. Nej, farsan har inte kolat vippen och ska läggas i ”en anonym urna borta vid pilen”. Tvärtom, han är i högsta grad levande och idag tar jag med mina egna barn för att fira hans 80-årsdag. Han har alltid upplevt mig som trotsig och för att leva upp till det väljer jag att skriva en krönika för gubben, trots att han förbjudit mig.
Ljungströms hyllning fortsätter med ”… den som lade grunden, till att jag finns till.” och nu fyller patriarken åttio bast, med hälsan, humorn och intellektet i någorlunda behåll. Dessa delar har förvisso sviktat emellanåt, men idag firar vi att han lyckats hålla sig upprätt i åtta decennier. Han är ett monument av en svunnen tid. Krigsåren, pilsnerfilmer och folkskolan. Vad är det vi minns av våra föräldrar egentligen och vad är det för spår de sätter hos oss?
Det finns sekvenser som har etsat sig fast. Under en tältsemester på 70-talet upptäckte jag att farsan var lite glömsk. Jag hade tjuvfiskat och när den pompöse markägaren förhörde farsan om denna kriminella gärning, svarade han helt sonika ”Nej då, inget tjuvfiske här. Lillgrabben bara tror att han fiskar, men han har ingen krok på linan”. Som den försigkomne sjuåring jag var, kände jag plikten att rädda farsan från den temporära minnesförlusten. Utan omsvep och med stolthet, erkände jag att fiskeutrustningen var komplett och att jag dessutom fångat ett par fina abborrar. Farsan borde blivit stolt över min skärpa men istället såg han mest generad ut.
I det stora hela har han gjort ett bra jobb. Tillsammans med morsan fostrade han mig och mina syskon, samtidigt som han jobbade, studerade suspekta kvällskurser, trampade på glödande kol, överkonsumerade ost och såg på Rapport. Men han följde mig till fritidshemmet och än idag minns jag med värme hur han höll mig i handen och då jag undrade hur länge man egentligen ska hålla sin pappa i handen, svarade han att man alltid kan hålla sin pappa i handen, hur gammal man än blir. Den vetskapen gav mig också trygghet nog att släppa handen.
Men farsan stod kvar.
Den omtumlande frigörelsen pågick under ett decennium, en period då auktoriteter skulle ifrågasättas och identiteten skulle formas. När jag stökade i skolan, fick jag höra av farsan vad som var mitt ansvar, men samtidigt tryckte han till en lärare med unken elevsyn och den markeringen, att han visade nyanser i uppfostran, gjorde mig stolt. Det var dock en stolthet som jag dolde så gott jag kunde eftersom mitt pubertala tillstånd krävde det av mig. Min övertygelse då var att hela vuxenvärlden var överflödig.
Men farsan stod kvar.
När jag fick egna barn klev vi in i en ny fas av relationen, en dimension som ändå bottnar i de grundläggande värderingar som jag på något omärkligt sätt fick med mig. Man måste göra sina egna misstag, lära sig av dem, damma av sig och fortsätta hitta sin egen väg. Mitt eget föräldraskap är nog så komplicerat men jag värnar principen om att alltid stå kvar bakom mina barn, vad som än händer och vilka misstag de än begår. Idag tar jag mina egna barn i handen, åker hem till mor och far för att fira farsan. Det ska bli ett sant nöje och jag förväntar mig inget annat än att han står kvar, som han alltid har gjort.
För en farsa står alltid kvar.