Ibland måste man verkligen utmana sig själv lite, för att inte fullständigt hamna i trygghetsträsket. 2014 var tydligen året då det var dags för det, även om jag föga anade det vid årets början.
Min amerikanska utbytesstudent, som jag inte sett på tjugotvå år, skulle gifta sig i februari. Inbjudan hade kommit redan på sommaren innan, men den log jag mest åt och stoppade undan. Inte kunde jag åka dit! Men plötsligt i januari bestämde jag mig, man kan inte missa ett sådant tillfälle. Eftersom jag är rädd för det mesta jag inte gjort förut, var det inte utan ganska stor vånda jag började planera för resan. Jag meddelade henne att jag skulle komma och överöste sedan den stackars blivande bruden med en miljon frågor, hon hann nog ångra att hon bjudit mig, men det mesta redde jag ut själv till slut. Jag har aldrig varit så förberedd inför en resa som då, jag hade kollat och dubbelkollat allt, in i minsta detalj. Google maps t ex är ju fantastiskt! Jag var totalt hispig och mådde dåligt hela tiden veckorna innan avfärd och alla tyckte jag var helt knäpp. Jag skulle ju iväg på världens resa liksom. Just då kände jag att vem som helst kunde fått åka istället för mig, bara jag slapp, och ingen fattade vad jag var så nervös för. En vän tittade mig djupt i ögonen och sa “men Cecilia, det är så bra säkerhet på flygplatserna i USA, ingen misstänkt person kommer på planet”. Jag tittade förvirrat på henne och fattade inte vad hon menade. Säkerhet? “Jamen, du behöver inte oroa dig för terroristdåd alls, det är så säkert!” Terrorister? Det hade jag inte ens tänkt på! “Men! Vad är du då rädd för?” frågade hon storögt. Allt annat, pep jag. Och så är det. Allt som är okänt kan ibland göra mig helt lamslagen. Tänk om jag inte hittar rätt, tänk om jag kliver på fel plan, tänk om jag missar planet. Det mesta av det där kan nog avhjälpas bara man frågar någon om hjälp, men det är nog den värsta biten. Fråga om hjälp? Jag? Knappast!
Det hela avlöpte dock sedan som på räls, det var lite stressigt på hemresan med försenade flyg och hysteriskt springande i olika terminaler, men då hade jag ju redan klarat hela ditresan så det var lugnt. Och jag hade klarat att fråga om hjälp, flera gånger dessutom. När jag kom hem kunde jag lätt gjort om alltihopa en gång till, för nu visste jag ju hur det går till. Det var en fantastisk resa, jag fick uppleva ett amerikanskt bröllop, jag fick se Grand Canyon och jag fick äta äkta amerikansk hotellfrukost, typ lika med fem matskedar socker. Och jag kom ut på andra sidan som en annan människa - som en som klarar nästan vad som helst!
Mitt under de hektiska förberedelserna inför resan hände nästa oväntade grej, som gör att jag kommer att minnas 2014 lite extra. Plötsligt fick jag en förfrågan om att skriva krönikor i Folkbladet. Jag fattade ingenting! Jag? Varför då? Jag svarade att det lät nog kul, knappast något man tackar nej till, men att jag får återkomma efter resan, kan inte tänka på något annat just nu. Men så blev det och det har varit utmanande och kul.
Och det är väl så det är, man måste utsätta sig för nya saker emellanåt för att känna att man lever. Gott nytt händelserikt 2015!