Sedan början av november förra året har jag varit med i ung scen/lab, ett scenkonstlaboratorium som hjälper unga att utveckla sitt skrivande av teatermanus. Vi har träffats under intensiva helger på ung scen/öst och fått handledning av dramatikern och skrivpedagogen Kersti Björkman.
Vid det första mötet minns jag att Jenny Sandström var med. Hon är projektledare för ung scen/akademi som syftar till att öka kunskapen om scenkonst på bland annat skolor. Det förvånade mig att inte alla skolor vet hur mycket man kan lära sig genom teater, om både aktuella ämnen, historia och människor. Och – som Jenny påpekade – inte minst att bara njuta av den estetiska upplevelsen också. Ha roligt. Eller kanske känna någonting annat. Att bli rädd eller ledsen, är det så farligt och dåligt?
Som stöd och inspiration i labbets skrivprocesser har vi fått se på en del teater ihop. Blomma blad en miljard som ung scen/öst satte upp förra året såg vi tillsammans med en av manusförfattarna, Sara Shamloo från författarkollektivet Dockhaveri Förlag. Pjäsens scenografi var faktiskt ganska dockhuslik – men med en kuslig stämning över sig – och låg- och mellanstadiebarnen som var den huvudsakliga publiken verkade spända redan innan föreställningen börjat.
”Är den läskig?” frågade någon, och en publikvärd svarade betryggande att den mest skulle vara spännande, men att man kunde få gå ut mitt i om man behövde. Att se alla barn i publiken hålla om varandra eller sitta hopkurade i lärarnas knän var bland det sötaste jag sett. Och vilken sund reaktion av barnet, hörde jag Kersti kommentera, att försöka förbereda sig själv inför den kommande upplevelsen.
När jag frågade Sara vad de velat säga med pjäsen hade hon inget säkert svar. De hade velat skriva om att leka, men efter premiären insett hur mycket texten faktiskt handlade om döden – som också funnits runt författarna på olika sätt under skrivandets gång. Kanske bearbetade de undermedvetet sina egna känslor.
Paula McManus som just nu är aktuell med klassrumsföreställningar av Det var en gång en Drama Queen verkade ha ett lite annat grepp på sitt skrivande. Hon berättade för oss i labbet att syftet kommer först för henne – hon vet exakt vad hon vill säga med manus redan från början. Och den senaste föreställningen handlar just om känslor, vad vore vi utan dem?
Jag tänker att skolor kanske också borde bli bättre på att använda känslorna som ingång till annan kunskap.
De gånger jag känt för ett ämne har i alla fall jag lärt mig mest.