Ju äldre man blir desto lättare minns man tider långt tillbaka. Jag brukar beätta berättade jag att jag 1932 började i en stor skola på Söder i Stockholm bland tusen arbetarbarn. Sossarna hade just kommit till makten. Det fick vi inte veta något om, men på morgnarna sjöng vi psalmer. Guds rena lamm oskyldigt på korset för oss slaktad.
När jag tjufem år senare besökte skolor, då i min roll som författare, kunde jag läsa i ordningsreglerna: §1 Elev vinnlägge sig om gudfruktighet. Vidskepelsen fanns kvar i skolan efter ett kvarts sekel av socialdemokratiskt styre.
De kunskaper en arbetare behövde fick man av kamrater i jobbet. Som lärling på ett tryckeri måste jag gå med i facket om jag ville vara sams med arbetskamraterna. Samtidigt blev jag kollektivansluten till sossepartiet. Det tyckte jag var självklart. I facket hade jag tusentals kamrater bakom ryggen och som arbetare hörde jag ju hemma i samma arbetarparti som mina föräldrar.
Varför tog vi inte över skolan när vi tog över regeringsmakten?
Jag försöker tänka mig min lilla skolfröken säga att man måste gå med i facket när man börjar arbeta. Det var ju en kunskap vi behövde för att kunna slåss mot kapitalet och bygga välfärden.
Låter det orimligt? Att skolan ska lära ut något som eleverna behöver? Ja, det var ormligt då och det är orimligt nu.
Ändå kan jag inte låta bli att fantisera. Tänka mej min lilla skolfröken säga att det ska ni veta barn, att vårt viktigaste vapen i klasskampen är strejken!
I stället för psalmpekoral kunde vi ha sjungit Joe Hill på morgonsamlingen: "Om arbetarn skulle vilja, kan han stoppa alla tåg. Skeppet uppå havets bölja, om han ville stilla låg. Han har kraft att stanna alla hjul som snurrar, om han vill. Flottor sjunka, härar falla, om han bara säger till…"
I min barndom hade väl inte Jacob Branting och Ture Nerman hunnit tolka Joe Hill till svenska. Men hans sånger är lika användbara i dag, om det nu skulle finnas lärare som ville förbereda barnen för civilkurage och klasskamp. Tänk er trettio späda röster sjunga på morgonsamlingen: "Folk dör av hunger alla dagar, små barn har tomma svullna magar, då är det rätt att bryta lagar, det är allt vi vet…"
Joe Hill är sannare nu än för hundra år sedan. Psalmerna är lika lögnaktiga nu som de alltid har varit. Ingetdera sjungs nu i skolan. Nu sjunger man Astrid Lindgren: "Jag gör så att blommorna blomma, jag gör hela kohagen grön… och jag har just tagit bort snön." Bara Gud har makt att göra sånt. Nu är vi där igen fast i annan form.
Arbetarrörelsen byggde den unika svenska välfärden. Men i skolan har den aldrig existerat. Lärarna har svikit. Därför är flera generationer oförberedda på att försvara den välfärd som nu håller på att rustas ner.
En undersökning visade för en tid sedan att de flesta av dagens elever inte hört talas om facket.
Sorgligt, javisst. Men vilken kraft har vi att sätta emot?