Kvinnor med makt behöver få åldras

Statsvetaren Jenny Madestams bok består genomgående av intervjuer som ger läsaren en bild av vilka utmaningar och möjligheter som finns i uppgiften att ha makt.


Statsvetaren Jenny Madestam har skrivit en "intressant och lättläst" bok om kvinnor med makt. Det anser Folkbladets recensent.

Statsvetaren Jenny Madestam har skrivit en "intressant och lättläst" bok om kvinnor med makt. Det anser Folkbladets recensent.

Foto: Orasis foto/Stockholms universitet

Krönika2022-05-13 08:15
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Ny bok

Maktens kvinnor

Jenny Madestam

Bonniers

Speciellt för den som är kvinna. Samtidigt får man också klart för sig att det finns något gemensamt, en kollektiv erfarenhet som alla vittnar om. Alla har blivit ifrågasatta på ett sätt som en man inte skulle ha blivit, såväl externt som internt i sina respektive politiska partier.

Madestams bok är en lättläst utgåva på 200 sidor och omfattar 13 personliga intervjuer med kvinnliga partiledare. Karin Söder, som blev partiledare för snart 40 år sedan, inleder tack vare en bevarad bandad intervju som Madestam gjorde för ett antal år sedan. Söder som kan anses vara pionjär på området har många intressanta erfarenheter att dela. Därefter följer intervjuer via bland andra Gudrun Schyman, Maud Olofsson, Annie Lööf och Ebba Busch, till Nooshi Dadgostar och Märta Stenevi. Två som inte finns med bland de intervjuade är Magdalena Andersson och Nyamko Sabuni.

Genomgående visar det sig att de partiledare Madestam pratat med på något sätt känner sig särbehandlade eller blivit annorlunda bemötta just för att de är kvinnor. Det de också har gemensamt är det svåra i att lyfta fram den upplevelsen utan att uppfattas som martyrer eller ett sätt dra på sig offerkoftan. Flera av de intervjuade har mötts av argumentet att ”könskortet” plockats fram som bortförklaring för dåligt ledarskap. Detta i sin tur gör att de ofta fått acceptera att bli behandlade på ett speciellt sätt.

En intressant tes som lyfts är att tålamodet med kvinnliga partiledare är mindre i de politiska partierna, till och med markant mindre hos Socialdemokraterna och Moderaterna. Mona Sahlin och Anna Kinberg Batra är exempel på detta. Här kan det enligt Madestam ligga en förklaring i att båda partierna aspirerar på att axla statsministerposten. Detta eftersom de utifrån betraktas och även internt ser sig som regeringsbärande partier. Och här drar Madestam en intressant slutsats, nämligen att dessa båda partier har en del i att det dröjt så länge innan vi fick en kvinnlig statsminister.

Ett parti som sticker ut när det gäller kvinnor med politisk makt är Centerpartiet. Sen långt tillbaka har kvinnor haft ledande positioner och man är nu inne på sin tredje kvinnliga partiledare. En förklaring Madestam lyfter fram är det som såväl Karin Söder som Maud Olofsson och Annie Lööf framhåller, nämligen deras rötter i jordbrukarsamhället; ett samhälle där kvinnor och män arbetat som jämlikar. Därmed har det också upplevts mera naturligt med starka kvinnor.

En viktig faktor är den massmediabild som byggs upp kring de kvinnliga partiledarna. I sin egenskap av politiska makthavare sker merparten av kommunikationen med såväl partimedlemmar som väljare via media. Men en sak är att medierna granskar de politiska åsikterna. De kvinnliga partiledarna känner dessutom att deras utseende, klädsel, hur de uppträder och vad de säger noga bevakas. Följden blir att frisyr, klädval och sättet att prata blir avgörande för att deras budskap inte ska gå förlorat. Den extratid och den energi som måste läggas på det yttre kallar Isabella Lövin i intervjun för ”förspilld kvinnoenergi”.

Mona Sahlin framhåller i sin intervju att det behövs en förändring när man kommer till synen på åldrandet. Hon uttrycker där en önskan att också kvinnor ska våga åldras i sina partier. Hon menar att män får helt andra möjligheter att åldras och bli mer erfarna som politiska ledare.

- Man ser den där bilden på Gunnar Sträng när han stolt poserar med sin stora gubbmage, säger hon, och så tänker man på alla oss kvinnor som febrilt försöker sträcka på halsen, för att släta ut alla valkar och så. Vi ska vara evigt unga.

Efter att ha läst Jenny Madestams bok är det många tankar som dyker upp. Exempelvis att Sverige, som ett av världens mest jämställda land, först nu fått en kvinnlig statsminister. I mångt och mycket kan man finna förklaringar till detta faktum i de intervjuer som boken bygger på.

Det skulle vara spännande att höra de manliga partiledarna bjuda på sig i liknande intervjuer. Kanske skulle bilden nyanseras, uppvisa liknande eller andra problem som de upplevt. Oavsett vilket är det en intressant bok som Jenny Madestam skrivit, som förhoppningsvis kan bidra till ett annat och bättre klimat för de kvinnor som är beredda axla det tunga uppdraget som partiledare och kanske också statsminister.