Du måste vara så fri som människa. Du skiter så mycket i din kropp att du visar röven på en offentlig plats, och du är omedveten om det.” Så sa Bianca Kronlöf när hon för ett par veckor sedan gästade Malou Efter tio med sin syster Tiffany.
Diskussionen handlade om könsstereotyper, och Bianca fascinerades över de män som visar en bra bit av rumpskåran utan att verka det minsta bekymrade. I kontrast tog hon upp alla de unga tjejer som behandlar sina kroppar som renoveringsobjekt och ständigt förhåller sig till den manliga blicken.
Den manliga blicken. Hur går den att avgränsa från den kvinnliga?
Systrarna Kronlöf menade att de lärt sig att förhålla sig till just den manliga blicken även tillsammans med andra tjejer och kvinnor.
”Jag kan se om en annan kvinna sitter på ett olämpligt sätt”, sa Bianca. Och Tiffany instämde med exempel på när tjejkompisar talat om för henne att hon inte kan sitta så bredbent när hon har kjol och att hon måste komma ihåg att raka sig.
Jag känner igen att tjejer håller koll på varandra – och gör sig snygga för varandra.
Den där ängsligheten, hur mycket dyrbar tid tar den inte av våra liv?
Jag minns när jag var runt tolv år gammal och gick i en teatergrupp. Det fanns en annan tolvårig flicka där som berättade att hon sminkade sig i två timmar varje morgon. Två timmar!
Häromveckan när Malou hade temat ”Min älskade & hatade kropp” skrev redaktionen på TV4:s hemsida: ”Vi vill lyfta fram kroppspositivismen och de modiga kvinnor som tar plats och vägrar skämmas för sina kroppar!”
Och när jag tänker efter så var det nog inte en enda man som gästade studion då. De obrydda männen, de kan alltså inte vara lika beundransvärda? Är det för att det väntas mer av oss kvinnor att vi ska skämmas?
Jag känner killar som tränar bara för att imponera på tjejer. Som undrar: ”Är jag för tjock, duger jag? Är jag tillräckligt muskulös för att bli omtyckt?”
Men de förväntas vara fria, så ingen pratar med dem om kroppsnojor. Ingen pratar med dem om känslan att inte duga i allmänhet. Att ständigt balansera i gränslandet mellan Omanlig och Patriarkal Machoman (som är okej att hata, men ändå får mer credd).
Vad händer med den man som ingen tror skäms, men som faktiskt gör det? Och vad händer med den kvinna som redan är nöjd med sig själv, men överallt möter denna kroppsfokus?
Hon blir distraherad och han lämnas utanför.
Att skämmas för att man skäms som Kitty Jutbring – eller att skämmas för att man inte skäms tycks vara de enda alternativen.
Är det mod och frihet?