I cirka två decennier, knappt, har en jultradition för många varit att se Richard Curtis "Love Actually". Ett må-bra-piller med direkteffekt för de flesta. Som också slänger in ett par mer seriösa element för att det ska finnas tillräckligt mycket under ytan. Filmen är populär hos många och har kraften att samla sådana som annars inte delar smak eller tycke.
Men det senaste decenniet, drygt, har en ny tradition blivit att kritisera filmens alla olika brister. Att hitta sådana är enkelt, bristerna alltså. Allt från killarna som åker till USA för att de fått nog av stela britter som inte gillar dem till en hel historia repetitivt fokuserar på en kvinnas (obefintliga) övervikt som komisk poäng till generell oväntad förståelse för att livets svårigheter påverkar människor till en man som åtrår sin bästa kompis fru till, för dåtiden, larviga utspel av presidenter/premiärministrar och så vidare. Du kan nagelfara och hitta problematiska citat och skeenden. Det finns en dialog mellan Hugh Grants premiärminister och en av hans närmsta medarbetare där hon på allvar diskuterar en annan kvinnlig medarbetares kroppsdelar. Samtidigt ifrågasätter han påståendet.
Den här blicken på film är symptomatisk för en trend de senaste åren där det låter som att de borde innehålla rollfigurer som agerar rätt. Vilket såklart skapar ett problem eftersom världen består av en drös felande människor. I varje hörn finns de, de felande människorna. Det är nämligen det mänskliga tillståndet. Alla fel är heller inte oskyldiga olyckor. Inte bara idag utan i alla tider har vi varit ett släkte som fått bära skam.
Därför kan jag ibland undra om det är filmens uppgift att skildra allt. Vilket också innebär att skildra sexism, eller att någon förföljer en annan och den personen blir smickrad, eller någon som sörjer djupt och inte blir förstådd. För oavsett hur mycket vi vill är människan inte vackrare än så. I alla fall inte alltid. Vi faller ner i vår egen värld så mycket att vi inte lyckas se andra människor. Våra behov styr oss så pass att vi väljer att såra andra. Sedan ursäktar vi dessa med att vi har känslor vi inte kan kontrollera. Och samtidigt accepterar vi inte samma felsteg hos andra utan håller dem ansvariga utan pardon. Vi är små varelser desperata efter kärlek och bekräftelse, vilket får oss att bete oss på sätt som inte går att vara stolt över.
Den riktiga skillnaden är såklart om filmer lyckas problematisera sina gestaltningar. Ändå kan jag fråga mig om det alltid är nödvändigt. Vi kan lära oss mycket av film, men måste poängerna vara serverade? Kan publiken inte själv ifrågasätta och problematisera? Min känsla är att många såg problemen med "Love Actually", som exempel, men förbisåg eftersom de kunde se andra kvalitéer också. Nu är vi dock i en era som kräver så pass mycket rättfärdighet att bristerna lyft mer än förtjänsterna. Regissörer måste kunna skapa verkligheten utan krav på anständighet i alla lägen. Låt oss ha samtalen efteråt.
Veckans
Bäst just nu: Helgerna är över och nu återgår biograferna till kvalitetsproduktioner innan sommaren kommer. Närmast nu i helgen med "Jojo Rabbit" och "The Farewell".
För dig som missat: 12 januari kan du se "Nyckeln till frihet" från 1995 på en biograf i Norrköping.