Jag har i den här spalten både bedyrat kärlek för film och biografer i allmänhet. I detalj har jag beskrivit känslan som uppstår när en film ska börja på bio. Min tacksamhet, min glädje, min eufori. Genom decennier har biografer varit hotade av teknisk utveckling som tagit hem historieberättande till människors hem, till vardagsrummen. TV-apparater, VHS-band, illegal streaming, legal streaming. Ibland har biografbranschen fått kämpa. De senaste åren har krävt diverse kreativitet för att locka besökarna tillbaka. En del är bekväma och en del har tyckt att biljettpriset är för högt när flera kan se samma film för mindre. Några år under 2010-talet försökte filmbolagen med 3D. Senaste två-tre åren har filmklassiker hittat sin publik. Poängen är att sälja en upplevelse mer än enbart en film. Poängen är att du får något med bio du inte får annars. Den magi som sammansättningen av duk, ljud, belysning, sammankomsten och det offentliga vardagsrummet skapar kan du omöjligt skapa hemma.
Den här poängen har nu blivit alltför uppenbar. De som inte visste tidigare vet nu att det är mer än endast filmerna vi går till bio för. Filmbranschen som själv skapat katastroferna är nu mitt inne i en tornado av förstörelse. En gång för många år sedan arbetade jag ideellt för filmföreningen Flimmer. I styrelsen bestämde vi oss för att omvärldsbevaka bland annat genom en enkät och fokusgruppsintervjuer med den publik som besökte våra evenemang. En av dessa personer berättade utförligt om ett biobesök på 60- eller 70-talet. En skrämmande film resulterade i att besökaren bredvid honom tog tag i honom av skräck. Ingen av dem sa något och de hade aldrig mer med varandra att göra. Men där och då skapades ett vakuum där två för varandra okända personer hittade något gemensamt. Den magin är svår att få till i ett samhälle där de flesta inte beblandar sig nämnvärt med främlingar.
Biografbesöken är samförstånd med dina medbesökare. Social kontakt med personalen. Skapande av en gemensam referensram som samtidigt tillåter vitt skilda tolkningar inom den ramen. Jag har genom åren lärt känna de som arbetar på biograferna i Norrköping. Skapat en relation och saknat dem när de gått vidare till annat i livet. Jag kan inte räkna antalet gånger jag har mått bättre av att möta de personer som arbetar på biograferna. Antalet gånger jag lyfts av att diskutera innehållet i någon udda film, mönster hos en specifik regissör, hur den stora publiken kommer att reagera på något speciellt.
De möten som skapas i en biograf kan ingen återskapa hemma hur mycket vi än försöker. I Sverige tror de flesta biografer inte att de kan fortsätta mer än enstaka månader innan de kan drabbas oåterkalleligt av virusspridningen i samhället och dess effekter. Kommer biopubliken återvända när och om biograferna gör det? Jag tror våra förluster just nu kommer mer än tidigare visa oss hur speciellt det är med bio. Allt från den miljö som finns i lobbyn och de vänliga ögonen till de behagligt mörka salongerna med de gigantiska dukarna, allomfattande ljudet och totala utsuddandet av allt annat omkring.
Hugg i hjärtat: "Mulan" kanske släpps senare till storpublik men en hel del kvalitetsfilm påverkas hårt av det som har hänt, till exempel sådana som ”Charter”.
Hur du kan hjälpa: Köp presentkort på någon biograf så de kan försöka överleva den tid som är.